En »roman« om läkarens konst.

När jag läst Christer Peterssons bok känner jag mig som när jag just avslutat en roman, lärt känna karaktärerna och minns. Hur ska jag på nytt kunna skapa ännu en lika löftesrik bildvärld? Jag har varvat läsningen med praktiskt arbete, vardagssysslor, och via boken fört samtal med läkare, författare, poeter och filosofer. De har fått mig att tänka mer och djupare på hur jag lärt mig se både organkomplex, individer, personer och subjekt-objekt.

»När man läser texter skapar man samtidigt bilder i medvetandet«, skriver Christer Petersson. Det är just det som är problemet med hans bok. Medryckande konkretisering av teorier, filosofier och olika konstarter får mig att skapa mina egna bilder. Texten lockar fram minnen av levande möten med den ena patienten efter den andra: »Ja visst, så skulle jag ha kunnat vara, tänk om… ?« Ibland självrannsakan, skamsen, ibland känner jag mig livfullt bekräftad, blir ivrig, ser mer än ord på boksidorna, berättelser, samtal som väcker idéer. Tänk att krångliga sammanhang går att reda ut så lekfullt, så pedagogiskt, medryckande!

Så dyker den upp, i förlängningen av författarens lovande budskap, en motbild, en illavarslande värld: »Framtiden ställer också ökande krav på att vården ska vara evidensbaserad. Aktuella och relevanta forskningsrön behöver implementeras samtidigt som icke-vetenskapligt underbyggda åtgärder behöver utmönstras« [1]. Vad blir då kvar?

Jag låter mina axlar sjunka, drar ett djupt andetag och återvinner hopp och jämvikt. Boken kommer att väcka ny insikt också hos de som ser naturvetenskap som den enda teorin att räkna med. Människan äger oräkneliga och omätbara kvaliteter. Skärmberoende teknokrater och utbildningsansvariga kommer att se att allmänläkare behöver mer än EBM-kunskap. Vi blir ändå mer beredda att möta och se också de människor som omedvetet använder ohälsoliknande kroppsspråk för att få tillfälle att bli – just det – mötta och sedda.

I sju kapitel belyser Christer Petersson varierat, strukturerat, pedagogiskt och genomtänkt allmänläkares möjlighet att göra mer än att objektivt identifiera patienters kroppstekniska felfunktioner, behandla och rapportera resultatet. Det som gör innehållet i boken mest lovande är hans skarpa och väl underbyggda kritik av också allmänmedicinens dominerande naturvetenskapliga perspektiv på människor och kunskap.

Positivt konstruktiva förslag varvas med adekvat valda, hoppingivande redogörelser och referenser till filosofers ibland svårsmälta reflektioner. Det mest spännande i boken är författarens kännedom om olika konstformer. Skönlitteratur, dikt och bildkonst är i grunden ett slags forskning, menar han, med empiriskt redovisat stöd i trovärdiga tänkares texter. Också vetenskap kan vara konst.

Peterssons egen bok är skön konst och den väcker tankar som gjort mitt arbete med specifikt mänskliga frågor i mötena ännu intressantare. Den är enastående. Jag upplever den lättillgänglig, till stor del på grund av dess många skönlitterära, personligt formade berättelser. De mjukar upp och ger våra skapade bilder konkret substans.  

Boken rekommenderas varmt som kurslitteratur för AT-läkare inför deras första famlande försök att närma sig och se patienters ansikten. Den kommer att inspirera ST-läkare och handledare att föra ömsesidigt utvecklande samtal också om de frågor som nu lever trångt i den medicinska diskursen.