Denna bok påminner om »Jämlikhetsanden« av Richard Wilkinson och Kate Pickett och baseras liksom den på forskning av bl a författarna, som analyserar samband mellan några länders ekonomiska politik vid ekonomiska kriser och hälsa. Huvudresultaten är att länder med åtstramningspolitik har en sämre hälsoutveckling och att politiken tydligt kan påverka hälsan även vid svag ekonomi.

Stuckley och Basu analyserar bland annat Grekland, Storbritannien, USA, och Island vid den senaste krisen och USA vid depression 1929, Thailand vid Ostasien-krisen 1997 och Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott.  Generaliserbarheten ökar då man studerat olika kriser och olika länder, till synes valda efter tillgång på data. I denna anmälan fokuseras på en jämförelse mellan Grekland och Island.

Grekland hade inga självständiga ekonomiska alternativ – man var beroende av medlemskap i EU, euron och IMF, vilket innebar sedvanlig åtstramningspolitik med krav på minskade statsutgifter, bl a till vård, och ökad privatisering. 

IMF krävde minskade statsutgifter med 10 procent och 40 procents reduktion av hälso- och sjukvårdsbudgeten, alltmedan lånemedlen mest gick till storbanker. Arbets- och hemlösheten ökade kraftigt, liksom självmorden.  Antalet HIV-fall ökade med 52 procent, sedan man slopat HIV-preventivt arbete. Vårdköerna ökade och tillgången till insulin minskade så att 50 000 diabetiker hade svårt att få insulin. Andelen som rapporterade dålig hälsa, och som ansåg att de inte hade råd att söka läkare ökade.  Antalet besök på grekiska »gatukliniker« tiodubblades. Förbättrades ekonomin då – nej tvärtom. Här är inte platsen för någon allmänpolitisk diskussion, men man undrar varför IMF sedan decennier fortsätter med denna politik, som nu ska användas i Ukraina.

Island utgör det främsta alternativet till en åtstramningspolitik. På några år ökade Islands BNP kraftigt och var år 2007 60 procent högre än i USA, fast det var främst ett fåtal islänningar som gynnades. Mitt under historiens och landets värsta bankkris då alla banker gick omkull ökades hälsoutgifterna med 20 procent. Arbetslösheten steg och var tredje islänning förlorade sin bostad. Island vände sig till IMF men tackade sedan nej till IMF-paketet, som krävde att vårdutgifterna skulle minska med 30 procent. Hela 93 procent röstade för att man inte skulle betala tillbaka bankskulder. Under lågkonjunkturen ökade stödet till behövande, och statsutgifterna steg från 42 procent till 58 procent av BNP. Det skedde ingen ökning av självmord, hjärtinfarkter och psykiska sjukdomar, och i FN:s rapport om lyckonivån i världen 2012 behöll Island sin tätplats.

Författarna menar att demokratiska alternativ exemplifieras av Islands rungande nej till åtstramningspolitik och ökade satsningar på sjukvård och välfärd som följdes av förbättring av både nationell ekonomi och folkhälsa, samt införandet av NHS i Storbritannien 1948 då ekonomin låg i spillror. Inte konstigt att de citerar Virchows motto från 1848: »Politik är inget annat än läkekonst, om än i större skala«.

Boken rekommenderas till alla med intresse för samband mellan samhälle, politik och hälsa – och vem har inte det?