Medicin utanför vården

Denna efterlängtade bok förmedlar på ett utmärkt sätt centrala och vardagliga aspekter på rättsmedicinska (och juridiska) bedömningar, som för kliniskt verksamma läkare och många andra utanför rättsmedicin och juridik ofta är okända. Här klargörs med konkreta exempel de grundläggande skillnaderna mellan klinisk diagnostik och rättsmedicinsk diagnostik. Med praktiska exempel klargör författarna i bokens första del grundläggande vetenskapsteoretiska utgångspunkter, som grund för utvecklande av det vetenskapligt kritiska synsätt som numera starkt betonas i alla medicinska sammanhang. 

Bokens senare del utgörs av en mer traditionell lärobok i avfattande av rättsintyg till glädje främst för kliniker som ger sig in på detta område. Med tanke på den stora mängd rättsmedicinska bedömningar av olika slag som görs av kliniskt verksamma läkare kan boken därmed bidra till att i någon mån mildra de negativa effekterna av de radikala nedskärningarna av ämnet rättsmedicin vid flertalet av landets läkarutbildningar. I alla situationer gäller sålunda att den medicinskt sakkunnige förväntas vara opartisk och försiktig i sina slutsatser, även vid risk att dra på sig ogillande från olika intressenter och partsföreträdare. Att läkare dessvärre ibland fjärmat sig från detta självklara kritiska förhållningssätt illustreras av bl a rättsfall där assistansersättningar under många år felaktigt kommit att utbetalas.

När man har anledning att ur rättslig synvinkel granska olika former av medicinska intyg är ett ofta återkommande intryck att kliniskt verksamma läkare – naturligt nog – utgår från sin kliniska situation och bakgrund, men där centrala rättsliga aspekter inte beaktats. Boken förmedlar insikt om det särskilda förhållningssätt till forskningsresultat, individdiagnostik och juridisk bevisprövning som rättsväsendet förväntar sig av den medicinskt sakkunnige, och att brister här riskerar att leda till onyanserade bedömningar. Att så verkligen är fallet har under senare år framgått av flera inlägg med högt tonläge i skilda medikolegala frågor i de svenska läkarnas egen publikation Läkartidningen. Det stränga kravet på opartiskhet i ett rättsligt sammanhang är alltså inte för alla uppenbart. Men för att kunna förmedla rimliga diagnostiska slutsatser måste det vara självklart att i sin bedömning utgå enbart från objektiva fynd, parat med (själv-)kritisk reflektion över den subjektivitet som alltid utgör en del av varje medicinsk bedömning.

Tvärsäkra och auktoritativa uttalanden, inte sällan grundade på en övertro på den egna personliga erfarenheten, kan däremot ge ett felaktigt intryck av stor säkerhet i bedömningen, vilket kan leda till orimliga effekter för såväl samhället som för den enskilde. Rättssäkerhetsperspektivet – inte ett partsperspektiv – måste vara utgångspunkten, liksom ett falsifierande – inte ett verifierande – angreppssätt. Detta ska naturligtvis inte tolkas som att domstolen kan frånhända sig någon minsta del av sitt övergripande ansvar att självständigt och kritiskt värdera även medicinska bedömningar, och självfallet även ta fullt ansvar för dessa sina värderingar. Det är domstolen – inte en sakkunnig – som avgör skuld och dom, och som ensam avgör när bl a »rimligt tvivel« föreligger. 

Några enstaka felaktigheter hittar man inte oväntat i den första upplagan av en bok, och en rättsmedicinskt väsentlig aspekt är den i boken återkommande sammanblandningen av »livshotande skada« och »livshotande situation«. Av mer allmänt intresse är den uppenbara felskrivningen (sid 199) att undersökning av ett brottsoffer skulle kunna genomföras utan dennes samtycke. 

Enligt författarnas förord tydliggörs att boken är »ett inlägg i den pågående diskussionen«, vilket är välgörande och något som ju faktiskt gäller samtliga publikationer, även »rent vetenskapliga«. Emellanåt tycks författarna dock ha underskattat behovet av förkunskap i rättsmedicin och forskningsmetodik. Ett exempel är att resonemanget om isolerad karotisavklämning i en kampsports­situation, där författarnas uppfattning kan komma att övertolkas till att gälla strypvåld i allmänhet – oavsett väsentliga påverkansfaktorer som ålder, kön, kroppsstyrka, sjukdom och drogpåverkan.

Ett annat exempel är tanken att en författares egna ställningstaganden skulle kunna påverka samme författares utformning av en systematisk litteraturöversikt. Så kan det rimligen vara eftersom ingen lever i ett vacuum, men det hade varit önskvärt att också tydliggöra att kvaliteten på en publikation får bedömas endast utifrån den aktuella publikationen i sig – dvs att guilt by association inte har någon plats i en seriös analys. Eftersom man i en kontroversiell vetenskaplig frågeställning kan finna stöd för i stort sett vilken slutsats som helst, hade jag också önskat att författarna tydligare framhållit de vetenskapliga förtjänster som välgjorda systematiska litteraturöversikter faktiskt har.