Sjukdom, gåtor och vetande

Idéhistorikern Sverker Sörlins bok består av sju essäer. De bygger på hans noggranna observationer av de drygt tjugo giktanfall som han haft från 90-talets mitt till nu; debut, symtom, varaktighet, medföljande funktionsförlust, samband med situation och livsstil. I essäerna utvecklas detta i sam- och växelverkan med författarens sökande efter vetenskaplig kunskap om sjukdomen, hans upplevelser och erfarenheter av att vara sjuk och patient. Växelspelet innefattar dessutom reflexioner kring sjukdomars historia, olika uttryck i allmänhet och giktens i synnerhet, så som han träffar på det såväl i tidigare som i aktuell läkarvetenskaplig litteratur och i andra historiska och nutida källor: självbiografier, antropologiska texter, skönlitteratur och essäer. Boken bygger också på nyfikenhet och en associationsförmåga som ofta knyter an till situation och omgivning där och då anfallen kom.

I bokens fjärde essä frågar sig Sörlin vad det är för berättelse han skrivit och svarar att det är en etnografi om honom själv, en självbiografisk autoetnografi. Han frågar vad poängen är med en sådan förmätenhet och svarar att det är förhoppningen att kunna bidra till kunskap om vad sjukdom är för en enskild människa, »hur det ser ut från insidan«, att det ger honom möjlighet att undersöka hur vetande inte kan skiljas från inlevelse, att det alltid sitter ihop med något, ytterst med en människa, en kropp:

»Nu mötet med mig själv. Min tid, sorteringen av mitt liv i attacker, episoder, amplituder mellan perioder av euforisk energi och skoven av livlöshet.« Sorteringen sker i en arkeologisk utforskning av olika lager. Sörlins sätt att fritt färdas fram och tillbaka genom de kvalitativt ofta helt olika skikten leder läsaren till egna fruktbara associationer kring de teman som växer fram. Ett av de mest centrala är »kunskapsläget«, något som ständigt förskjuts, för gikt tyvärr i fel riktning, så att det blir allt »mindre som läkarna kan säga att man bör göra«.

Sörlin valde sin autoetnografiska metod för att han ville sätta forskningsbaserad kunskap i omlopp utan att inskränka sig till att vara förmedlare: »Visa att varje text alltid gör något annat än vad den utsäger (även vetenskapliga hur mycket författaren än försöker undvika det). Utgå ifrån att vetenskaplig kunskap hänger samman med sin tid, sin plats, sina villkor, samtidens förståelsehorisont«.

Han deklarerar tydligt sin »djupaste tro på vetenskapens metod«, men understryker också att mycket av dagens kunskap dock är kortlivad. Vad är nämligen »rätt«, frågar han sig, och svarar att »rätt« alltid måste följas av »nu«. En tid tror nästan alla på något, en senare tid på något annat. Vissa sådana vetenskapsbaserade övertygelser står sig mycket länge medan andra »byts ut med en hastighet som visserligen är imponerande (vi kallar detta för ny kunskap) men samtidigt förfärande, eftersom vi nyss trodde på vad som just blivit gammal kunskap«.

Därför bör de som ger råd om livsstilsförändringar noga fundera på vilka värden som är viktiga för dem de delas ut till. Detta är svårt, det finns »ingen valuta eller vetenskapligt mått på vad som är värdefullt för människor«, något som inte minst tydligt märks i många återkommande debatter i Läkartidningen.

Och tvivel. De som arbetar med kunskap tror sig ofta om för mycket – de måste vara anspråkslösare: »Det vi vet är enkla saker, sådana som går att veta.«

Ty: »Vi är oupphinneliga i vår gåta«.