Stökig verksamhet – med utveckling till det bättre

Att PC Jersild är en framstående romanförfattare vet vi, men han har också ett förflutet som läkare inom socialmedicin och psykiatri och därmed haft unika möjligheter att följa den svenska psykiatrins utveckling under flera decennier. Boken består av tio samtal med framträdande forskare inom filosofi och neurovetenskap. Samtalen interfolieras av personliga hågkomster från psykiatrin och Jersilds aktuella reflexioner. Ytligt sett kan boken te sig spretig, men den är helt kongenial med sin titel. Och tvingas man erkänna, svensk psykiatri så som den ter sig från ett perspektiv som går nästan 70 år bak i tiden.

Inledningsvis följer vi Jersild som feriejobbande blomsterbud när han besöker Beckomberga 1947. Vi kliver in i en sluten värld. Det dominerande intrycket är inlåsning. Men 1947 års erfarenheter följs av hågkomster från Jersilds tid som underläkare inom psykiatrin under 1960-talet. Då hade det stora genombrottet för antipsykotisk medicinering skett och samtidigt hade de ideologiska motsättningarna börjat formera sig mellan biologisk och psykodynamisk psykiatri. I dag är motsättningarna nedtonade och det finns ansatser till en samsyn, något som framkommer i Jersilds samtal med Johan Cullberg.

Har psykiatrin gjort stora framsteg under dessa decennier? Ja blir svaret om man tänker på kunskapsökningen inom det strikt neurovetenskapliga fältet. Vidare ja om man betänker utvecklingen inom vissa delar av psykofarmakologin. Men ja med tvekan blir svaret om man betänker klyftan mellan våra kunskaper om hjärnan på grundforskningsnivå och våra möjligheter att tillämpa denna kunskap för att förklara etiologin bakom psykossjukdomar, eller ge terapi vid neurodegenerativa sjukdomar. Ett belysande exempel är samtalet mellan Jersild och geriatrikern, professor Maria Eriksdotter. Kunskaperna om demenssjukdomarna har ökat och därmed har diagnostiken förfinats. Mediciner har tillkommit som bromsar upp sjukdomsförloppet. Men bara för kort tid. Maria Eriksdotter ser ändå utvecklingsmöjligheter, och hopp om bot, bland annat i stamcellsforskning.

Jersild tror att en samsyn mellan olika psykiatriska inriktningar är både möjlig och nödvändig, men för att komma dit, menar han, måste man acceptera ett generellt antagande, nämligen att alla psykiska funktioner har sin materiella bakgrund i hjärnceller, deras funktion och interaktion. Läser jag samtalet rätt mellan Jersild och filosofen Fredrik Svenaeus är steget inte långt till en acceptans av en sådan materialistisk grundsyn, men för att samsynen skall få substans måste forskningen också enas om ett gemensamt vetenskapligt språk och en gemensam vetenskapsteori. Och dit är steget mycket långt.

Jersilds bok är en personlig berättelse om psykiatrins utveckling från slutet av 40-talet till i dag, och den berättas av en författare som har en kritisk distans till sitt ämne, grundad i egna erfarenheter under ett långt liv och en känsla för historisk relativism. Allt, även psykiatrin, är statt i förändring. Jersilds vackra, enkla och klara språk gör boken särskilt njutbar.