Psykoanalytikern och hans väg
Per Magnus Johansson är psykolog, psykoterapeut, psykoanalytiker och docent i idé- och lärdomshistoria. Han undervisar och handleder såväl psykologer, läkare som chefer. Han har sedan början av 1980-talet haft en nära relation till sjukvården och speciellt till psykiatrin. Han föreläser och är skriftmässigt produktiv – åtta böcker och ett hundratal texter så här långt. Nu har en bok om honom publicerats – »En psykoanalytikers väg«.
Det finns tre skäl till bokens tillkomst. 1. Initiativtagarna har ett genuint intresse av att få veta mer om människan och psykoanalytikern Per Magnus Johansson. 2. Deras intresse delas av många som följt hans arbete på olika sätt. 3. Johanssons intellektuella skärpa stimulerar till bildningsanspråk utöver medicinens avgränsade områden.
Boken byggs upp kring de samtal som initiativtagarna och Johansson haft. De närmar sig psykoanalysen utifrån en rad olika frågeställningar. Hur ser dess historia ut? Vilken plats har den i Sverige? Kan man tillämpa den som behandlingsmetod idag? Boken spänner över så vitt skilda områden som filosofi, litteratur, konst, film, idéhistoria, psykiatri och sjukvård men den behandlar även samhället i stort. Johansson redogör för hur dessa ämnen kan berika varandra och hur han använder sig av sina kunskaper inom dessa fält för att hitta just sin väg.
Den psykoanalytiskt präglade behandlingen har under lång tid dominerat inom psykiatrin och många patienter har vittnat om dess betydelse. Idag finns de som hävdar att andra behandlingsmetoder trängt undan behovet av psykoanalytisk terapi. Per Magnus Johansson intar en försiktigare hållning. Han menar att det finns många faktorer att beakta och ett ämnesområdes giltighet behöver sättas i ett historiskt och institutionellt sammanhang. Det behöver analyseras i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och först därefter kan man dra genomtänkta slutsatser. Johanssons konklusion är att psykoanalytisk terapi varken är möjlig eller lämplig för en del av psykiatrins patienter. Samtidigt poängterar han att psykoanalysen för vissa människor och i vissa situationer är betydelsefull. Men det behöver tydliggöras på vilket sätt. Psykoanalysen kan bidra till en ökad förståelse av människor och av de patienter som finns inom psykiatrin. Med kunskap om psykoanalytisk teori kan man använda sig av den i mötet med patienter. Några saker kan tydliggöras, några ord på vägen kan hjälpa en människa vidare. För vissa kan psykoanalytisk terapi ha en central plats och den kan bidra till att de får ett bättre liv. Detta är ett viktigt konstaterande.
»En psykoanalytikers« väg är inte bara ett personporträtt. Boken innehåller även ett nyanserat och beläst förhållningssätt till de svåra frågor som finns inom psykiatrin. Innehållet genomsyras av ett allvar, en seriositet och ett respektfullt förhållningssätt till skilda kunskapsfält och till olika auktoriteter. Boken uppmanar oss till reflektion och till ett tänkande som inte hör hemma inom stridens låsta positioner. Jag kan verkligen rekommendera denna bok, och jag hoppas att den kan utgöra utgångspunkten för konstruktiva samtal om psykiatrins historia och framtid.
