Kvinnans kropp i krig – måltavla för sexuellt våld

Könsrelaterat våld har uppmärksammats som en del av krigföring allt sedan Balkankriget i mitten på 1990-talet. Det är inte bara ett sätt att demonstrera makt utan också en del i en strategisk krigföring.  Förekomsten är svårvärderad men år 2005 uppskattade UNICEF att nära halva kvinnliga befolkningen kunde drabbas i vissa konflikter. Under åren 2004–2007 gjorde Margareta Sidenvall, specialist i obstetrik och gynekologi, flera studier i Liberia med fokus på det sexuella våldets konsekvenser för kvinnorna i landet. Hon studerade också hur våldet påverkar kvinnorna i ett längre perspektiv.

Den första studien som gjordes strax efter krigets slut är en kartläggning av kvinnornas levnadsförhållanden under stridigheterna i Bong County, beläget i nordöstra delen av Liberia, nära gränsen till Kongo.  Kvinnorna som intervjuades bodde i två flyktingläger, i två närliggande byar eller också var de kvinnor som av olika anledningar besökte sjukhuset i Phebe, där Margareta Sidenvall arbetade. Under hela kriget hade befolkningen levt i ett ständigt kaos. Av över tusen kvinnor som intervjuades hade 99 procent av dem behövt lämna sitt hem en eller flera gånger. Över hälften hade förlorat två eller flera familjemedlemmar och mer än 40 procent av dem hade varit utsatta för våldtäkt.

Med anledning av den höga förekomsten av våldtäkter gjorde en grupp sjuksköterskeelever i nästa steg strukturerade intervjuer med 254 kvinnor som varit utsatta för våldtäkt. Ett stort antal kvinnor hade förlorat sina hem, förlorat make och flera barn, inte sällan under en situation där de tvingats se på hur anhöriga mördades. Förlust av anhörigstöd och misströstan om möjligheterna att bygga upp ett nytt hem, eftersom det tidigare var raserat, framstod som svåra hinder för tron på en framtid. Det sexuella våldet eskalerade mot slutet av kriget och var värst för kvinnorna i flyktinglägret. Över hälften av kvinnorna hade också varit utsatt för massvåldtäkt. Övergreppen förde med sig bestående känslor av skuld och skam.

Oönskade graviditeter avslutades oftast med abort, detta trots att tre av fyra kvinnor kände till någon kvinna som avlidit i samband med en inducerad abort. Abortbeslutet var deras eget och det utfördes utan stöd av anhöriga, med hjälp av olika örter. 

Djupintervjuer gjordes också av författaren med en mindre grupp kvinnor. Intervjuerna förtydligade att våldtäkt i krigssituationer behöver ses i ett större sammanhang av samtidiga andra svåra livshändelser, såsom förlust av hem och nära anhöriga samt situationer där kvinnorna ofta blir vittne till brutalt våld. Minst tro på framtiden hade kvinnor som inte hade barn och där våldtäkten också hade resulterat i en bestående barnlöshetsproblematik.

Boken är mycket viktig och unik eftersom den genom intervjuerna och de många citaten på djupet ger en äkta känsla för vad könsrelaterat våld innebär för kvinnor. Endast en av fyra kvinnor hade fått hjälp och stöd efter kriget för att kunna lätta på bördan av skuld och skam, något vi idag vet har stor betydelse för läkningsprocessen.