Sjukdomsförebyggande bok att ha till hands.
Kampen mot ohälsa och förtida död på grund av smittsamma sjukdomar har gett resultat under de senaste hundra åren. Nu är det dags att rikta blicken mot sjukdomar som inte smittar, s k non-communicable diseases (NCD). Sådana är till exempel diabetes, hjärt–kärlsjukdom och depression, och de orsakas främst av ett fåtal ohälsosamma levnadsvanor: tobaksbruk, riskbruk av alkohol, otillräcklig fysisk aktivitet och ohälsosamma matvanor.
I Socialstyrelsens »Riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder« (SoS 2011) presenteras vetenskapliga metoder som hälso- och sjukvården kan använda för att systematiskt hjälpa patienter att styra sina levnadsvanor i en mer hälsosam riktning. Riktlinjerna kopplar ihop diagnoser med specifika ohälsosamma levnadsvanor och presenterar den rådgivningsnivå som bedöms vara mest verksam. Hälsoekonomiska aspekter beaktas i riktlinjerna, och beskrivningar av samtalsmetodik löper som en röd tråd genom hela skriften. Socialstyrelsen lämnar vanligtvis åt landsting och regioner att sköta implementeringen av nya riktlinjer, men den här gången ansågs det arbetet vara så viktigt att ett särskilt implementeringsprojekt pågick mellan 2012 och 2014.
Barbro Holm Ivarsson, psykolog och expert på metoden MI (motiverande samtal), för nu det hälsoarbetet vidare genom sin konkreta och praktiskt inriktade bok. Genom att beskriva just det motiverande samtalets ovärderliga roll gör hon riktlinjerna ännu mer begripliga och lättare att tillämpa på »vårdverkstadsgolvet«.
Boken består av tre delar. En faktaspäckad och grundlig inledning, där begrepp som NCD, förtida död och ohälsosamma levnadsvanor förklaras. Vidare beskrivs utbredningen av vanorna, hur de identifieras och även vilka aktörer i samhället som är inblandade i arbetet med att förebygga och behandla.
Den andra och kanske viktigaste delen beskriver riktlinjernas och rådgivningsnivåernas användning i praktiken: Hur fångar vi det ohälsosamma hos patienten? På vilket sätt ska vi fråga för att få svar så nära sanningen som möjligt? Hur kommer vi ens in på ämnet? Hur ska vi ge råd till diabetiker med ett riskbruk av alkohol? Patient med ångest som har ett dagligt tobaksbruk? Den rökande gravida kvinnan? Hur frågar vi taktfullt inom patientens privata sfär? Vad är ett riskbruk av alkohol? Vilka kunskapsbaserade råd kan vi ge? Vilka praktiska metoder kan vi använda?
Dem och många fler frågor får man svar på i boken. Att författaren är expert på MI ger boken ett förhöjt värde, då det krävs en teoretisk inriktning i samtal och i rådgivning för att det ska ha effekt. Att använda pekpinnar och ett moraliserande sätt kan skapa motstånd. En mycket enkel grundregel är att be om lov för att ge ett råd. Den som inte vill ha ett råd, hur gott det än må vara, har oftast ingen nytta av det.
Den tredje och sista delen ger en överblick av den hälsofrämjande hälso- och sjukvård som finns i Sverige. Texten kompletteras med webbmaterial som läsaren får tillgång till via en kod. Där finns filminspelade fingerade samtal som belyser de tre nivåer som Socialstyrelsen kategoriserat: enkla råd, rådgivande samtal och kvalificerat rådgivande samtal. Det finns även lästips och användbara referenser för den mer intresserade att gå vidare med.
I början av boken berättas om John som 56 år gammal avled av sin andra stroke. Om John hade slutat röka hade riskerna att återinsjukna minskat rejält – men han fick aldrig rådet. Säkerligen visste han att det inte var bra att röka i största allmänhet, men ingen sa något till honom efter hans första stroke. Med riktlinjerna som bas och denna bok som ytterligare ett redskap ökar vi våra förutsättningar att inte upprepa det misstaget.
