Viktiga sanningar om att mäta hälsoutfall – för patientens skull.

Om läkare inte vet vad det är de försöker åstadkomma, inte har något sätt att mäta huruvida det uppnåtts, och ingen aning om resultatet är bra nog – vad i hela fridens namn gör de inom medicinen? Denna provocerande men viktiga fråga ställs av Samer Nashef, brittisk hjärtkirurg, som skrivit en inspirerande bok om hur vi mäter och redovisar utfall inom hälso- och sjukvården.

Nashef har följt utvecklingen inom risk- och kvalitetsbedömningar inom vården internationellt i allmänhet och i hemlandet Storbritannien i synnerhet, och utvecklat riskmodellen EuroSCORE som används inom hjärtkirurgin. I sin nyligen utgivna bok berättar han fängslande och pedagogiskt om varför resultat inom hälso- och sjukvården började mätas överhuvudtaget, med färgstarka exempel från specifika sjukhus och kliniker, och hur utvecklingen har gått framåt.

Vad händer när resultat från kliniker och sjukhus görs tillgängliga för allmänheten? Hur påverkar transparens utfallen? Boken lägger sin vikt vid hur dessa utfall kan redovisas, tolkas, och inte minst misstolkas, med många specifika och lättillgängliga exempel som presenteras i tio kapitel med underhållande titlar såsom »How not to lie with statistics« och »Decisions, decisions«. Även om fokus hela tiden ligger på hjärtkirurgin, som med sitt välavgränsade område har gått först i många avseenden vad gäller riskmodeller och mätning av hälsoutfall, dras flera paralleller till övriga medicinska områden, även icke-kirurgiska sådana.

Som en bonus ges läsaren också en inblick i hjärtkirurgins historia och kirurgers psyke, om vilket författaren har en hel del att säga. När kirurgen förlorat en patient på operationsbordet, blir hen mer eller mindre risktagande vid nästa operation? Hur bra är det egentligen att bli opererad av en kirurg som precis ska gå på semester? Finns det en korrelation mellan kirurgers risktagande personlighet och utfall?

Det är uppfriskande att läsa en bok om hälsoutfall i vården skriven från en läkares perspektiv. Att Nashef brinner för sina patienter är det ingen tvekan om, och hans utgångspunkt – att åstadkomma det bästa möjliga för patienten – är lätt att som vårdpersonal identifiera sig med.

Författaren återkommer ständigt till att om vi vill mäta resultat inom hälso- och sjukvården så måste vi hitta sätt att mäta det som spelar roll, det vill säga utfallet för patienten, istället för att mäta det som är enklast att mäta. Alltför länge, menar Nashef, har besatthet av processmått kommit före patientrelevanta utfallsmått – en synpunkt som nog klingar lika sant i Sverige som i Storbritannien, i Leans efterdyningar. Processtänkande och ogenomtänkt styrande ges ett par rejäla kängor genom dramatiska och klargörande exempel från verkligheten.

Boken är lättläst och välskriven, och torde vara intressant för en bredare publik än enbart vårdpersonal. Forskare och politiker inom hälso- och sjukvårdens område rekommenderas den alldeles särskilt.