Ett stöd vid katastrofer. 

Denna bok är enligt författarna »en handbok med syfte att stärka landstingens förmåga att hantera en allvarlig händelse« och målgrupen är larmmottagare, beslutsfattare och stabsfunktionärer inom sjukvårdens katastrofmedicinska beredskap. 

Som handbok är boken ett mycket värdefullt komplement i utbildningen av dem som i sin yrkesroll kan ställas inför uppgiften att leda sjukvården på olika nivåer i dessa svåra situationer. Den ger en god bild av gällande regelverk och ansvarsfördelning och är baserad på i dag gällande nationella riktlinjer för organisation och ledning i dessa situationer. Den belyser på ett bra sätt ledningsfunktionen på både lokal, regional och nationell nivå. Avsnittet om stabsmetodik är värdefullt framför allt för dem som har lednings- och stabsfunktioner på regional och nationell nivå. 

Lika viktigt som att ha en god ledning är att den personal som utför sjukvårdsinsatsen på både prehospital och hospital nivå verkligen har de kunskaper som krävs utöver vad som behövs i daglig rutinsjukvård. Dessa kunskapskrav är i dag väl definierade, baserat på bred internationell erfarenhet. Detta kunde ha framfört tydligare i boken, eftersom målgruppen också är beslutsfattare på alla nivåer inom vården som kan drabbas av villfarelsen att ha en ledningsorganisation räcker för att hantera dessa situationer. 

Helt i linje med bokens syfte har man undvikit att gå in på metodiken i sjukvårdsinsatsen. Inom ett område, prioritering (triage), har man ändå gjort det och det avsnittet har inte blivit helt lyckat och alltför ytligt. Det hade här kanske varit bättre att bara hänvisa till litteratur som är inriktad just på sjukvårdsinsatsen vid allvarlig händelse. Men detta minskar inte bokens värde som handbok för ledningspersonal. 

Vid beskrivningen av vad de olika beredskapslägena i avsnittet om ledning på sjukhus hade det kanske varit bra att inte bara ha med vad de innebär för ledningsgruppens sammansättning, utan också vad de medför för sjukhuset som helhet. Även om målgruppen är ledningspersonal, är det ju ledningspersonalens uppgift att initiera och följa upp dessa åtgärder. För den som behärskar området är detta kanske lätt att förstå, men för den helt oinvigde kan det möjligen te sig som att aktiveringen av beredskapsgraderna enbart innefattar ledningsgruppen. 

Avsnittet om kvalitetssäkring är viktigt. Kvalitetssäkring av beredskap är ett område där man ligger mycket långt efter, och det är bra att nödvändigheten av detta framhålls på det sätt som görs. 

Det avslutande avsnittet, där ett exempel på stabsarbete vid allvarlig händelse redovisas steg för steg, är ett pedagogiskt mycket bra grepp och ger en levande bild av förloppet. Kanske borde man ha nämnt att detta var en fiktiv händelse och inget återgivande av ett verkligt förlopp, vilket nu inte framgår. 

Sammanfattningsvis ett mycket bra tillskott till den katastrofmedicinska litteraturen som på ett bra sätt uppfyller sitt angivna syfte.