Goda råd i överflöd.
Tiden före en doktorandanmälan och tiden som tidig doktorand är mycket krävande. Det är många nya färdigheter att bemästra, och grundutbildningen har gett föga förberedelse. Jonas Ludvigsson har tagit sig an utmaningen att ge en grund och ett handfast stöd i sin bok »Att börja forska«. Den har nu kommit i sin andra upplaga på hela 489 sidor.
Texten sprudlar av entusiasm och vilja att dela med sig av erfarenhet och kunskaper inom många skilda ämnen. Anslaget är personligt och har formen av den nydisputerades råd till en yngre kollega. Men texten är också mångordig, skriven i jag-form, som ett referat av en föreläsning för en mindre grupp doktorander, med en uppsjö av omfattande exempel.
Samtidigt sträcker sig texten allt från att beskriva hur man söker anslag från NIH och EU samt skriver protokoll för läkemedelsprövningar (uppgifter som knappast hör till doktoranders vanligaste), till att redovisa den mest basala statistik, om vilket det vore mer rimligt att läsa en riktad lärobok.
Stora delar av texten, t ex inom studiedesign och kritisk granskning, täcks redan av standardböcker med hög kvalitet, såsom Greenhalghs »How to read a paper«. Andra delar, som att skriva doktorandplaner, hur man skriver och skickar in ett manus för publicering är välfunna och är nyttig läsning för den unga forskaren.
Strukturen i boken är dock svår att följa – startar direkt med post-doc eller handledaruppgifter såsom att skriva ett mycket detaljerat protokoll för klinisk prövning och att söka projektpengar från tunga finansiärer. Först därefter kommer beskrivning av de basala färdigheter som den unge forskaren behöver ta till sig. Jag föreslår en kraftig redaktionell översyn och ett renodlat fokus på det som behövs tidigt i forskarkarriären, och där det saknas lämpliga alternativ. Då kan Jonas Ludvigsson dessutom få återkomma med en ny bok, »Att fortsätta forska«, riktad till den nydisputerade, och då gärna med inriktning på klinisk forskning.
