Musik kräver båda hjärnhalvorna.

Senaste decenniet har mycket kunskap tillkommit om hjärnans funktion, främst genom magnetkameratekniker, och studier kring musik och hjärna har gjorts i betydande omfattning. Författaren till boken »Hemisfärernas musik« är både kliniskt och akademiskt verksam neurolog och välutbildad amatörmusiker. Redan för femton år sedan kom första upplagan av boken, men den har nu utvidgats och kompletterats. I »Hemisfärernas musik« får läsaren en redovisning av neuroforskning om musik och de delvis motsägelsefulla slutsatserna från olika studier. Jan Fagius är en god pedagog och förklarar hjärnans komplexitet så att även en medicinskt obevandrad läsare kan hänga med. På samma sätt förklarar han musiktermer för den som är okunnig inom det området. 

Slutsatsen Jan Fagius drar är att »hela musiken kräver hela hjärnan« och det blir en polemik mot förenklade förklaringar om höger och vänster hjärnhalva som fått fäste i viss populärvetenskap. I boken behandlas också kortfattat hur musik kan användas som terapi och han beskriver hur neurologiska skador kan påverka musikförmågan men också att det finns människor utan hjärnskada med mycket bristande musikförmåga (amusi). 

En svaghet i »Hemisfärernas musik« är fokuseringen på det auditiva. Jan Fagius tar kortfattat upp synens betydelse, men huvudsakligen i form av notläsning. Ett avsnitt beskriver hur Beethoven kunde fortsätta att komponera som döv, men slår fast att detta byggde på minnen av musik. Jan Fagius verkar omedveten om att både musikutövande och musik-»lyssnande« förekommer bland döva. Den nutida barndomsdöva slagverksvirtuosen Evelyn Glennie nämns inte i boken, men hennes beskrivning av hur hon upplever musik genom vibrationer i kroppen skulle varit intressant att tolka i neurobiologiska termer.

Musikens känslomässiga innehåll tas upp, och intressant är beskrivningar av hur även personer med amusi efter en hjärnskada kan uppleva det emotionella innehållet i musik. I samband med resonemangen kring musik och känslor hade en beskrivning av vad som skiljer sakral musik från icke-sakral varit intressant, men kanske av utrymmesskäl berörs inte detta. Boken är ändå omfångsrik vilket är en fördel för den med stort intresse för ämnet, men samtidigt avskräckande om man vill nå en större läsekrets. Stilen är kåserande och lättläst och boken rekommenderas för läkare och andra inom vården med intresse för musik. För den läsare som inte är specialiserad inom neurologi och näraliggande områden blir det på köpet en uppdatering av sista årtiondets forskning inom hela neuroområdet.