Rapport om en en global akademisk monokultur?

Christian Berggren, professor, industriell organisation, Linköpings universitet, beskriver i sin bok hur systemet för publicering av forskningsresultat fungerar. Han gör det dels genom att placera detta system inom ramen för dess utvecklingshistoria, dels genom att relatera publiceringens aktuella praxis till vetenskapens ideal och etos, CUDOS. (Det senare är formulerat av den amerikanske vetenskapssociologen Robert Merton, och akronymen står för: Commun(al)ism, Universalism, Disinterestedness och Organized scepticism. Innebörden är krav på publicering utan förväntan på ekonomisk vinning; likvärdig handläggning av alla bidrag oavsett kön, etnicitet, nationalitet och kultur; opartisk bedömning av bidragen, utan sidoblickar på särintressen – samt kritisk granskning av alla bidrag.)

Bakgrunden till boken är en ökande internationell vetenskaplig konkurrens som under senare årtionden skärpt finansiärers, politikers samt universitets- och högskolebyråkraters krav på kontroll av de stora forskningsanslagens effektivitet och nytta. Publicering i vetenskapliga tidskrifter, samt kalkyler av hur forskares artiklar citeras av andra forskare, och hur ofta tidskrifters artiklar citeras i andra tidskrifter, blev de enkla mätetalen för detta. Berggren konstaterar att publicering därmed har blivit en »kärnförmåga« för vetenskapsmän.

Hans syfte med boken är emellertid inte enbart att bidra till att stärka denna förmåga. Eftersom vetenskapens ideal och etos i dag allt aggressivare utmanas av starka kommersiella intressen, räcker det inte med att få fler artiklar publicerade och citerade för att universitet och högskolor ska kunna fortleva som livskraftiga och allmänt respekterade samhällsinstitutioner med stor integritet. Forskarna måste också förstå hur »tidskrifterna försöker skärpa sin kontroll av inskickade manuskript«.

För framgångsrik vetenskaplig publicering föreslår Berggren ett arbetssätt som främjar effektivare inlärning av denna kärnförmåga. Som utgångspunkt bör man tänka på publicering som en serie upprepade händelser med stora olikheter i granskares kommentarer och redaktörers arbetssätt. Forskare som ingår i en grupp får emellertid tillgång till flera granskarkommentarer och kan över tid urskilja mönster. Utgående från analyser av dessa kan gruppen stärka sin kärnförmåga t ex genom praktiska skrivövningar i form av skrivarverkstäder, seminarier, kollegiala grupper och liknande.

Berggrens beskrivning av hur systemet för vetenskaplig publicering utmanar vetenskapens ideal är allsidig. Sammantaget ger han en ovanligt tydlig och omskakande bild av dess effekter. En global akademisk »monokultur, styrd av krav på produktivitet, produktionsvolym och kvantitativa jämförelser« har vuxit fram.  Som ett exempel pekar Berggren på de senaste årtiondenas avhandlingspraxis som innebär att flertalet doktorsavhandlingar består av några artiklar som publicerats eller accepterats för publicering, plus en inledande kappa. Det är praktiskt, underlättar handledningsprocessen och övar doktoranderna att formulera sig i artikelns format. Samtidigt har detta inneburit att en »tidigare kärnverksamhet för seniora akademiker att noggrant läsa och bedöma avhandlingsmanus, nu har outsourcats till anonyma tidskriftsredaktörer«.

För en betygsnämnd räcker det med att räkna antalet accepterade artiklar. Också för att få docentur är den sökandes antal artiklar och bedömarnas räkneförmåga avgörande. Men är inte detta en allvarlig försvagning av seniora akademikers professionella roll och kunskap? Är inte detta ett underbetyg för universitetsväsendet? Jo.

Det som gör Berggrens bok så viktig är att den föder frågor, varav en del säkert kan bidra till att minska publiceringstryckets belastning och inverkan på vetenskapens utveckling. Kanske en »återinsourcing« av avhandlingsmanus etc till universitet och högskolor kan minska trycket? Förutom att återställa seniora akademikers förmåga till noggrann läsning och bedömning?