Lite privaliv – med saklighet som retoriskt grepp.
Torbjörn Tännsjö är Sveriges avgjort mest kände filosof och medicinetiker och ett rött skynke för många. »Etikprofessorn« är del 2 av hans intellektuella memoarer.
Filosofi är ett säreget ämne. Dess kanske djupaste problem kan beskrivas kortfattat och enkelt, medan lösningarna kan sysselsätta mänsklighetens skarpaste hjärnor under årtusenden. Samtidigt tvingar vetenskapliga och teknologiska landvinningar, inte minst i medicinen, oss att tänka över problem som är åtminstone delvis nya. Det blir tydligt när Tännsjö återger sina minnen från några av de senaste trettio årens medicinsk-etiska debatter, i vilka han själv spelat en framträdande roll både som expert och offentlig intellektuell. Det har handlat om abort och fosterdiagnostik, hjärndödsbegreppet, dopning och dödshjälp.
Tännsjös moralfilosofiska utgångspunkt är den hedonistiska utilitarismen. Utilitarism är läran att det moraliskt rätta är att maximera det goda, medan hedonism är den värdeteoretiska ståndpunkten att detta »goda« består i lycka. Den hedonistiska utilitarismen leder ofta till slutsatser som är svåra att svälja – ibland även för Tännsjö själv. Han håller dock fast vid utilitarismen ända in i kaklet.
Tännsjö har länge vinnlagt sig om sakligheten som främsta retoriska grepp, och boken behandlar ytterst lite privatliv. Det mest personliga är berättelsen om en sjukdomsepisod, men den har ett intellektuellt syfte, nämligen som bakgrund till författarens resonemang om och motstånd till paternalism i vården. Ett upplysande men nedslående inslag är Tännsjös prestigelösa redogörelse för vad man bör kalla akademiskt fulspel. En del berättelser torde avskräcka alla utom de mest hårdhudade att ens överväga en karriär i universitetsvärlden. Tännsjö viker inte från att redovisa sina personliga sympatier, antipatier och besvikelser från det livet. Det kan bli tjatigt för den som inte är berörd.
Vi möter också två skandaler: Gillbergfallet i Göteborg och den famösa Macchiarini-affären. Efterverkningarna av dessa är inte över. Bland annat står vi inför nya ordningar för etikprövning av forskning och hantering av vetenskaplig oredlighet. Tännsjö var inblandad i de etiska råd som hanterade respektive fall, och hans självrannsakande framställning ger en vy från insidan som bör stämma till eftertanke om hur sådan hantering bör gå till – och hur den absolut inte bör gå till.
»Etikprofessorn« är läsvärd inte minst för att den hjälper oss att förstå de senaste decenniernas professionalisering av den medicinska etiken. Den har kännetecknats av avsevärd friktion mellan läkarprofessionen och andra, däribland moralfilosofer. Man kan ha olika uppfattningar om professionaliseringen, men Tännsjö visar konkret några av de bidrag fackfilosofer kan lämna till medicinsk-etiska diskussioner, inte minst i form av begreppsliga klargöranden och ett systematiskt prövande av argument. Det sker i de skarpa avsnitt i boken som utgörs av skvallerbefriade filosofiska essäer. Detta förutsätter dock att man, till skillnad från somliga av Tännsjös kritiker, förmår besinna sig och ta till sig hans resonemang. Det är de värda.
