Medicin för yrkeströtta?

Att denna bok nu kommer ut i svensk översättning är glädjande. För en gångs skull en bok på svenska som inte lider av den präktiga självmedvetenhet som genren »läkare som plötsligt blivit författare« präglas av. Det är raka motsatsen: brittisk humor när den är som bäst (dvs grov), mycket igenkänning och riktigt bra gestaltning.

Att få läsa om boken i samband med att jag själv påbörjat läkarutbildningen kändes uppfriskande och som att återse en riktigt bra mentor (även om den inte slutar lyckligt i just det avseendet).

Boken bygger på dagboksanteckningar från åren då författaren börjar arbeta på klinik efter ett antal år på läkarutbildningen. Den brittiska hierarkin och karriärgången ser lite annorlunda ut än i Sverige, och här har man översätt titlarna till ett slags svensk motsvarighet. Det är synd att man valt att inte inkludera något förord som skulle ha kunnat brygga över den svenska och engelska kontexten och förtydliga likheter och skillnader. För den oinvigde hade det gjort vägen till jämförelser kortare och mer fruktbar. Tyvärr är även översättningen haltande och det känns som om den gjorts i all hast (synd på en så duktig översättare).

Kapitlen inleds med en lite längre reflektion och åtföljs sedan av ett antal kortare, datummärkta scener med rapp dramaturgi och mycket humor. Hela formen är upplagd som en ståupp-föreställning i dagboksform (Adam Kay är numera komiker och författare och han vet precis hur han ska leverera ett skämt). Formen känns igen, vilket gör läsningen lätt och luftig.

Det kan låta ytligt, men författaren lyckas förmedla en solid bild av kliniskt arbete på Londons sjukhus: en strid patientström, för mycket ansvar, problemlösning, dramatik, kaos, oändlig administration, missförstånd, absurditeter och grov kollegial jargong. De medicinska delarna hålls relativt enkla och begrepp som ascites, evulsionsskada och B-Lynch-sutur förklaras alltid med en fotnot – boken vill nå ut till den breda allmänheten.

Denna öppenhet mot läsaren är en av bokens stora behållningar. Vem som helst inser efter ett par sidor att den offentligt finansierade sjukvården i England har stora problem. I det inledande kapitlet förstår vi att NHS (National Health Service) måhända är ett »rättvist« system men att personalen där utnyttjas och förväntas viga hela sina liv åt att hålla en monstruös maskin igång. Vården blir självklart sämre om patienter vårdas av personal som är för utslitna och paranoida för att ta komplexa beslut och oförmögna att arbeta under stress.

Författaren beskriver tidigt hur »[a]lla underläkare på sjukhuset har blivit ombedda att skriva under ett dokument där man väljer bort EU:s arbetsdirektiv eftersom våra avtal är oförenliga med det«. Detta är ett av många exempel på den bristande långsiktighet som präglar flera offentligt finansierade sjukvårdssystem runtom i Europa.

Att Adam Kay väljer att lämna läkaryrket helt mot slutet av boken (han är totalt utsliten vid det laget och har bara hunnit arbeta några år) är ett annat exempel.

Det här är en bok som alla blivande och levande läkare bör läsa – på riktigt! Inte bara för att uppmuntras till motstånd och självrannsakan utan även för att få sig ett gott skratt åt ett yrke som i många fall ter sig som det omöjligas konst.