På skandaler följer reglering.
En luttrad, rentav cynisk, syn på medicinska skandaler är att de driver utvecklingen mot bättre skydd för patienter och försökspersoner. I antologin »Medicinska moraler och skandaler« har vård- och medicinhistorikern Motzi Eklöf samlat bidrag från en rad humanister som sätter in svenska medicinhistoriska skandaler i sina idéhistoriska sammanhang. I den mån man här kan tala om inspiration, har inspiratören varit Macchiarini.
Antologin bygger på en rad fallstudier. Den är lättillgänglig och välgörande fri från akademisk jargong. Fallbeskrivningarna innehåller i sig tillräcklig dramatik för att inbjuda till sträckläsning, och analyserna är ofta utmanande för medarbetare i hälso- och sjukvården.
En hel del handlar om risktagande. Det är minsann inte bara Macchiarini som underskattat risker. Vi påminns om hur koagulationspreparatet Preconativ på 1980-talet överförde hiv-smitta och får ny kunskap om hur antidifteriserum på 1910-talet överförde stelkramp. Lärdomarna från denna typ av fallstudier handlar mycket om hur sent myndigheter och andra ansvariga reagerade på larmsignaler och hur tafflig krishanteringen blev.
Att det är humanister som står för berättelserna och analyserna ger läsningen en krydda, ger andra perspektiv än vårdens och myndigheternas, stimulerar till reflektion och ibland invändningar. Det finns ett lätt konspiratoriskt anslag i flera av kapitlen. I de fall de direkt ansvariga och myndigheterna inte försökt tona ner missförhållandena, sägs de i stället ha skapat dramatik för att gagna egna intressen (exempelvis under 50-talets polioepidemi).
Särskilt tänkvärt är att få perspektiv på hur samhällets värderingar förändrats över tid. Vilka dilemman tyckte sig dåtidens aktörer stå inför och hur hanterades de? För personer med epilepsi levde äktenskaps- och yrkeshinder kvar i svensk lagstiftning mycket länge. Samhällsdebatten, där inte minst läkare engagerade sig, pågick i flera decennier innan hindren avskaffades. I ett annat tankeväckande kapitel med tidsprägel beskrivs kliniska experiment på 1930-talet där patienter på Beckombergas mentalsjukhus smittades med »den fjärde könssjukdomen« lymphogranuloma inguinale för att studera sjukdomsförloppet. Då hade patienter med nedsatt egen beslutsförmåga särskilt lågt skyddsvärde i den kliniska forskningen; i dag ger etikprövningslagen dem särskilt högt skyddsvärde.
Ett fängslande kapitel handlar om »THX-doktorn« Elis Sandberg på 60- och 70-talen. Sandberg och de patienter som kämpade för hans sak beskrivs representera en folklig medicinsk moral, karaktäriserad av helhetssyn och praktisk erfarenhet. Målet sägs ha varit att hjälpa hela mänskligheten, i motsats till myndigheternas och läkarnas moral som sägs vara mera teoretiskt orienterad. Denna typ av analys kan vara till nytta för den som vill ha inblickar i hur utövare av komplementär och alternativ medicin i dag tänker kring hälso- och sjukvård och sin egen verksamhet.
En av många lärdomar från medicinhistorien: På skandaler följer reglering. Macchiarini-affären har resulterat i en ny lag om oredlighet i forskning som träder i kraft kommande årsskifte. Nürnbergkodexen tillkom som reaktion på nazismens medicinska illdåd och Helsingforsdeklarationen när allt fler brott mot grundläggande etiska värden i klinisk forskning avslöjades. Men regleringen kommer i regel sent, alltför sent. En slutsats efter att ha läst boken är att det framöver måste handla mycket mer om prevention och tidig upptäckt av avsteg från grundläggande etiska värden.
