Medicinhistoriska sällskapet i Lund har utkommit med en bok, närmast en bilderbok med text, som beskriver läkarutbildning och forskning vid universitetet i Lund, allt sedan universitet invigdes 1668 fram till modern tid, år 1995.
Man slås av de drastiska förändringar som inträffat under dessa år. Lärare, studenter, lokaler och tekniker har förändrats både i antal, utseende, egenskaper och funktionalitet. Den röda tråden genom åren är resultatinriktningen. Den har funnits där hela tiden. Berättelserna i boken är inte bara ett cv över gjord forskning och undervisning för varje person, utan här finns levande beskrivningar av det akademiska livet i alla dess former, lek och allvar, vilket gör boken mycket läsvärd och ger anledning till reflektion.
Beskrivningen av de verksamma personerna och deras egenskaper, ambitioner och tillvägagångssätt är fängslande. En del var mer energiska än andra, men man förvånas över likheterna i systemen under dessa århundraden. Det är samma frågor som dryftas: Hur ska man hitta finansering – till sig själv, till sin forskning – få en tjänst, nå ut i samhället, få framgång, klara åldersdiskriminering?
Det finns dock två viktiga skillnader, förstår man som läsare. Pionjärerna drevs av en nybyggaranda, som är imponerande. De var beredda på vad som helst för att lyckas och få det som de ville. Vi i modern tid kommer ofta till dukade bord och kan ta för oss av det som serveras.
En annan skillnad är institutionernas karaktär. I takt med att de bildades i slutet av 1800-talet fick de en familjär stämning, och man vistades där hela dagen, till och med kvällar. Alla kände varandra. Det hölls forskarföredrag med eftersitser och viner från egen vinkällare, årgång beroende på föredragshållaren. »Alla skulle trivas« var mottot hos professorn i fysiologi GK vid mitten av 1900-talet. År 1995 hade institutionen fått mera karaktären av forskarhotell och ingen allena rådande professor styrde längre, något som i och för sig hade både för- och nackdelar, enligt författarna.
De prekliniska institutionerna i Lund kom att producera tre blivande Nobelpristagare i medicin. Sune Bergström (1916–2004) och Bengt Samuelsson (född 1934) mottog år 1982 Nobelpriset för upptäckten av prostaglandiner. De hade då flyttat till Karolinska institutet. Den tredje är Arvid Carlsson (1923–2018), som år 2000 belönades med Nobelpris i medicin för upptäckten av dopamin och att nervsignalering kunde ske med kemiska molekyler. Arvid Carlsson hade då flyttat till Göteborgs universitet. Det fanns alltså en grogrund för banbrytande upptäckter i den prekliniska institutionsmiljön vid medicinska fakulteten i Lund, vilket imponerar.
Den roligaste läsningen är den om de äldre lärarna, för där vågar författarna ta ut svängarna och är fullständigt uppriktiga om konflikter, ambitioner och lärarnas tillvägagångssätt för att nå sina ambitioner. För att klara åldersdiskriminering skrev till exempel en lärare, Kilian Stobeus, till dåvarande kungen, Gustaf III, och blev professor vid 66 års ålder, trots medicinska fakultetens motstånd. Han ansågs för gammal.
I nutid är författarna begåvat försiktiga med sådana berättelser. De kunde kanske vågat lite mer eller så får vi vänta 200 år med att läsa dem i nya historiska böcker. Det är under alla omständigheter spännande läsning i hela boken, som jag varmt vill rekommendera.