Elisabeth Hultcrantz, pensionerad ÖNH-professor, belyser i sin bok »Om dessa vore svenska barn…« hur sjukvårdspersonal och sociala myndigheter under årens lopp mött »apatiska« invandrarbarn, deras ohälsa och familj. Med praktisk egen erfarenhet av vård och vetenskaplig skolning som grund beskriver hon konstruktivt kritiskt hur invandrarbarn med uppgivenhetssyndrom tas emot och vårdas i Sverige. Hon ifrågasätter också det sunda i att de som aldrig sett eller varit i kontakt med existentiellt frustrerade barn med eller utan sjukdom ser sig kompetenta att besluta om deras framtid och kommande vård. Många barn var och är extremt sjuka både fysiskt och existentiellt.
I bokens första kapitel beskrivs ett barns sjukhistoria och hur författaren känslomässigt fångats av det som hänt familjen. I samband med kontakter på ett seminarium 2008 blir hon fast och djupt involverad i att vilja förstå hur barns »apati«, uppgivenhetssyndrom med sjukdom som följd kan förstås och behandlas. Mer kunskap och kännedom behövs om relevanta medicinska teorier och lagtexter, polisens, vårdens, och en rad myndigheters praxis. Tyvärr har barnens ohälsa ofta i tidigt skede missförståtts och de har inte fått den akuta vård som behövts. Oerhört omfattande medicinska insatser krävs senare för att vända ohälsan i hälsoförlösande riktning.
Elisabeth Hultcrantz har envetet och engagerat arbetat tillsammans med Läkare i världen och med lokala krafter inom och utom Sverige. En djupare kunskap har utvecklats om alla dessa barns ohälsa och sjukdomstillstånd. Nära personlig relation till alla berörda, sjuka, administration och sociala myndigheter krävs. Hälsomässig framgång vilar på unik hållning till berörda personer och situationella förhållanden. Såtillvida har boken ett högt pedagogiskt värde i all vårdutbildning. Bokens fallbeskrivningar belyser att ett sjukt barns tillstånd kräver exklusiv hållning också till föräldrar, vårdinstitutioner och myndigheter.
I jämförelse med andra och nyutkomna böcker om uppgivenhetssyndrom visar Elisabeth Hultcrantz via eget praktiskt arbete vikten av att barn med uppgivenhetssyndrom möts med professionell kunskap, kunnighet, inlevelse och närhet. Initialt är det viktigt att förhålla sig så att barnen inte instinktivt, mänskligt ofrånkomligt drivs att skapa sjukdomssymtom för att bli sedda och hörda i vården. Barns drift att skapa mening via sjuk kropp kan vi se också hos vuxna.
Bokens fallberättelser bärs av dialog mellan subjekt, ambition att se och lyssna till den som behöver bli sedd och hörd. Den avslutas med Förslag till läsning, med både vetenskaplig saklighet och medial debatt. För författaren och hennes medarbetare, nästan alla mogna kvinnor, är det självklart helt nödvändigt att alltid möta och tålmodigt lyssna till barnen och deras anhöriga.
