Infektionsläkaren Kina Nilssons bok »Och när hon får andnöd av sorg måste jag blunda«, är en poesibok med dokumentära dikter bokstavligen från sjuksängskanten mitt under covidpandemin. Det är en samling starka vittnesbörd inifrån en kris för vården, samhället och de enskilda individerna som drabbats.
Att uttrycka upplevelser i skrift kan fylla många syften. I första hand för författaren, som får erfarenheterna och känslorna på armlängds avstånd. När man ser dem på pappret kan man få en distans som var ouppnåelig när de bara fanns inuti ens eget huvud. Det blir ett sätt att förstå vad man varit med om och upptäcka känslorna detta väckt. Sjukvård innehåller så mycket känslor, över hela paletten från svart till solljust, men ibland är de undangömda.
Diktformen är särskilt väl ägnad att förmedla just den känslomässiga upplevelsen, den är som bilder i det avseendet. Texternas bildmässighet förstärks här av att texterna är kombinerade med fotografier tagna av Peje Åstrand. Bilderna är svartvita och ofta tagna i motljus så att personerna syns som anonyma siluetter. De blir därmed också till allmängiltiga vittnesbörder om vårdverkligheten 2020.
I nästa steg, när dikterna läses av andra, är de speciellt värdefulla för läsare med egna erfarenheter av covidvården, som vårdgivare, patient eller närstående. Det avskalade ordknappa diktformatet lämpar sig särskilt väl för detta, eftersom det lämnar öppet för varje läsare att fylla i bilden med sina egna associationer och erfarenheter. De kan väcka ett läkande igenkännande och gemensam förståelse. Läsare utan egna erfarenheter av covid får en inblick i denna verklighet, vilket också bidrar till att vi alla kan förstå och bearbeta det vi nu är med om tillsammans och som individer.
Slutligen är denna bok också ett tidsdokument, ett vittnesbörd från ett kollektivt och dramatiskt skede i sjukvården världen över. Här skildras det ur ett specifikt svenskt perspektiv, men upplevelserna och känslorna är allmängiltiga. Jag kommer att återvända till den här boken i framtiden, för att minnas.
De många patientmötena och livsödena gör ett starkt intryck, men också läkarens situation. Förvirringen, vanmakten och skulden över att inte kunna hjälpa, att märka hur man blir förhärdad när lidandet blir en alltför överväldigande vardag. Men också skratten, de opassande men livsnödvändiga, om man ska orka med så mycket sorg – patienternas, de närståendes, sin egen. I fikarummet hänger en svart pappersängel och att torka tårar med handskar ger inte samma tröst.
Visir och munskydd är hart när omöjliga att kommunicera genom. Patienternas förståelse och gensvar uteblir, och Kina Nilsson inser att »jag saknar ansikte«. Maskerna blir en metafor för den allomfattande alienationen.
Framtidens barn
ska förundras av foton
på figurer i fladdriga
regnrockar och visir
som slöjdats
av OH-blad och 3D-plast
och över näsa och mun
kinesiska kaffefilter
Likt dåtidens pestdoktorer
i kåpor och näbbmasker
famlar vi
i dunkel
Distansen, både den fysiska och känslomässiga, mellan vårdfolket på golvet och administratörerna berörs också i flera texter. »Kostymerna tittar bort« när läkaren måste fatta etiskt svåra beslut och »finblusen leker kurragömma bakom syndabocken som är vårdbiträdet«. Vården liknas vid ett korthus, inför vilket alla håller andan och hoppas att det inte ska rasa samman. Vi kommer att behöva tala om detta.
Det kanske starkaste intrycket är ensamheten, patienternas och läkarens. Man är alltid ensam när man är svårt sjuk, för ingen annan kan bära ens lidande åt en. Men i pandemier ökas denna ensamhet av det påtvingade fysiska avståndet och bristen på medmänsklig kontakt kan bli outhärdlig.
Utanför slussrummet
blommar körsbärsträden
Jag frågar om febern
eller lufthungern
plågar honom mest
Han svarar:
Isoleringen
Boken slutar med ett frågetecken: »Är det över nu?« Det vet vi att det inte är. Det vi kan göra är att fortsätta att dela våra upplevelser med varandra så som Kina Nilsson gjort, för att motverka allas vår ensamhet.
