I åtta kapitel med iögonfallande rubriker tar professor Christian Rück upp frågor om lycka, orsaker till psykisk ohälsa, stress och om lidande har en mening, med mera. Boken »Olyckliga i paradiset« avser att ge människor i allmänhet mer kännedom om vad psykiatri är. Också unga läkare gör rätt i att läsa och se om psykiatri är vad de ska ägna sig åt.

Alla läkare kommer i kontakt med många av de sjukdomar, ohälsa och själsligt lidande som Rück tar upp och problematiserar. Om vi vill känna att vi nu har skäl att vara lyckliga är det taktiskt att jämföra med hur det var förr i tiden, och då gärna med koncentration på materiell standard, utveckling av vård, vetenskap, teknik och politiskt skapade rimliga arbetsförhållanden.

Rück har studerat brev och anteckningar som några av hans anförvanter har lämnat efter sig, i synnerhet mormor Lisen, född 1914, vars liv ger oss en bild av skillnaden mellan hennes och hennes barnbarn Christians möjliga lycka. Genom att jämföra hur hon levde, utsattes för umbäranden, hårt arbete sex dagar i veckan i kombination med allt hushållsarbete och primitiv social- och sjukvård kan vi se att vi har goda skäl att vara nöjda i dag. Men är vi lyckliga?

Det verkar inte vara så. Frekvens av självmord skiljer sig inte särskilt åt i vår tid jämfört med Lisens. Psykiatrin har av allt att döma bidragit till att färre vuxna tar sitt liv, men hur de som vi behandlar mår vet vi lite om, statistiskt. Mående är svårt att mäta.

Rück poängterar vikten av att kunna sätta diagnos på de personers symtom som får dem att känna sig sjuka. Diagnos går att skapa först om givna symtom kan mätas och visas vetenskapligt. Frågan om ohälsa kontra sjukdom nämns i boken. Vi vet att många mår dåligt utan att vara sjuka. Som naturvetenskapligt skolade och uppfyllda står vi läkare i varje möte inför en människa med både själ och kropp, subjekt och objekt, ohälsa och sjukdom, mening och fysiskt nedsatt funktion. Rück redogör föredömligt för hur omöjligt allt blir om det inte går att klämma fram något mätbart som separerar patientens själsliga och kroppsliga lidanden. Diagnosen är betydelsefull för såväl läkare som forskare, handledare, patienter och försäkringskassa.

Med sina 177 referenser är boken ett lärorikt tillskott för alla som arbetar i vården och som har vårdkontakt på annat sätt. Många berättelser visar på vikten av att kunna ställa diagnos, vilket också är det enda rätta när det verkligen finns något som kan mätas. Många diagnoser är »dumma«, menar Rück. Diagnosen depression till exempel bygger på enbart på nio symtom – hur den ser ut, men inte vad tillståndet är. Bland mycket annat innehåller boken historiken om diagnosen utmattningssyndrom, dess födelse och sviktande samstämmighet med icke-svenska diagnosregister.

Under kapitelrubriken »Olyckliga i paradiset, för evigt?« fastnade jag för den ideella föreningen Minds förslag att i möten med patienter som vill oss något tänka: »Ibland är svaret inte en diagnos, utan att som ung få gehör för problem i sin specifika situation …«.

Boken är folkligt skriven av en naturvetenskapligt grundutbildad, kliniskt arbetande, forskande och sökande psykiater med humanistisk framtoning. Den är läsbar för läkare eftersom vi i alla discipliner möter patienter som fastnat i sin egen kroppsligt uppfattade förklaring till den föreställning som orsakar deras lidande. Vi vet också hur trögt det i vissa fall är att nå diagnos och därmed samförstånd när den defekt patienten känner inte finns. Det är rimligt att psykiatrin kastar blickar mot kliniskt tekniska möjligheter. Genetik kan vara räddningen om dialogen går trögt.