Även om kalendern visar 2021 finns det fortfarande kunskap omöjlig att hitta på nätet. Ett exempel är svenska centralmaktens historiska handlingar på Riksarkivet, i dag mer än 75 hyllmil dokument. Lyckligtvis är myndighetens uppgift inte endast att förvara utan också att tillgängliggöra sitt material för forskare och allmänhet. Detta görs genom olika typer av förteckningar och en alltmer omfattande digitalisering. Förutom att man på så sätt presenterar arkiven utifrån sig själva, sker också en publicering av tematiska arkivguider. En sådan skrift är »Vården och staten« av förstearkivarie Åke Norström, som redovisar den överordnade regleringen av svensk sjukvård, och i vilka arkiv denna kan studeras.

Bokens två band är uppdelade i ett tiotal kapitel om öppen och sluten somatisk vård, psykiatrisk vård, tandvård, smittskydd, apoteksväsendet med mera. Tidsperioden inleds vid senmedeltid och slutar vid 1960-talets slut, då Medicinalstyrelsens uppdrag övertogs av Socialstyrelsen. Varje kapitel ger en deskriptiv översikt av ämnets kronologiska utveckling. Vid sidan av huvudtexten förekommer också personporträtt och sammanfattande tabeller. Förutom referensapparat till aktuella arkiv finns listor med central tryckt litteratur samt föreskrifter och utredningar. Böckerna är visuellt tilltalande med sina många medicinska bilder och återgivningar av medicinska dokument.

Som arkivguide är verket ovärderligt för den medicinhistoriska forskaren. Även om vissa delar har gått att söka fram i det bibliografiska registret »Svensk medicinalhistorisk bibliografi« och digitaliseringsprojektet »Medicinhistoriska databasen«, har det tidigare inte funnits någon heltäckande orientering över denna arkivsituation. Därutöver finns mycket att hämta för den allmänt intresserade läsaren, som kommer att känna igen mycket från vår tid. Brist på vårdpersonal tycks exempelvis ha varit ett problem i alla tider. För läkare kan det också vara av intresse hur deras roll ändrats genom historien. Enligt gamla ordningsregler för patienter skulle dessa inte bara hålla sig tysta och stilla då doktorn var närvarade, utan var också skyldiga att bistå sina medsjuka vid begäran. Smittskydd är ytterligare ett ämne där historien ger perspektiv på nutiden. När pestsmitta grasserade under 1600-talet stängdes alla marknader, och att besöka ett hus där sjukdomen förekom var belagt med dödsstraff. För övrigt fick den dödliga influensan Spanska sjukan sitt namn av att landet, till skillnad från stater deltagande i första världskriget, öppet rapporterade sina sjukdomsfall.

Målsättningen att vara en heltäckande översikt brottas naturligtvis med prioriteringsproblem. Sanatoriesjukvården behandlas mycket kort, svensk krigsmedicin tas inte upp alls. Att skriften utgår från centralmakten innebär också att en viktig del av svensk medicinhistoria utelämnats, nämligen den som har arkiverats hos svenska regioner och kommuner och i privata arkiv. Ett sådant verk skulle utan tvekan kunna fylla en tredje volym. Att sammanställa detta skulle dock innebära ännu mera arbete i form av att strukturera information från olika platser med olika arkivorganisation.

Inte desto mindre har författaren lyckats mer än väl med att sovra i det nästan ofattbart stora materialet om statlig styrning av sjukvård. Böckernas utgivning har därmed gjort det betydligt lättare för alla som önskar skriva svensk medicinhistoria. Verket presenterar därtill vilka möjligheter som finns i de svenska arkiven, och i förlängningen också vilken viktig funktion dessa institutioner fyller.