Du märker plötsligt att din omgivning blivit fientlig, de går inte att nå; du håller på att bli psykotisk! Kanske bland det värsta som kan drabba dig eller dina närmaste.
Då är det guld värt att hitta en nyskriven, svensk bok om psykos gjord av Johan Cullberg, Maria Skott och Pontus Strålin. Cullberg är professor och överläkare i psykiatri och analytiker, Skott och Strålin är båda disputerade och sjuksköterska respektive överläkare. Alla tre har särskilt jobbat med nyinsjuknade. Johan Cullberg har i radio berättat hur han var med när hans bror konstnären Erland Cullberg (som för övrigt har gjort bokens fina omslag) togs in på Beckomberga. Johan Cullberg har senare sagt att inläggning på en stor stökig akutavdelning nog är det absolut sämsta sättet att ta hand om någon med ny psykos. I »Fallskärmsprojektet«, som Johan Cullberg startade, var två viktiga mål att undvika sådana inläggningar och att inte genast börja med hård antipsykotisk medicinering.
Vi får veta att psykos innebär att verklighetsuppfattningen är tydligt störd, men tids- och rumsorienteringen är kvar. Tyvärr är insjuknandet ofta ospecifikt med depression eller ångest. Omgivningen märker att personen isolerar sig och kanske använder alkohol/droger. Nästan allt upplevs som hot. Sedan följer psykosens första kritiska period med vanföreställningar, hallucinationer med mera. De flesta kommer ur sin psykos inom 1–3 månader och hamnar då i andra kritiska perioden, återhämtningsfasen. Här är det lätt att »tappa« sin patient, som kan vara passiv och inte medverkar, men ändå inte är vårdintygsmässig. Boken rekommenderar då starkt ett hembesök.
Man går i boken sedan igenom symtom, farlighet och olika psykoser som kortvarig psykos, vanföreställningssyndrom, schizofreni med mera. Angående psykosens orsaker talar man om sårbarhetsfaktorer (exempelvis genetik och uppväxttrauma), skyddsfaktorer (fungerande nätverk och KASAM) samt utlösande faktorer (psykiska och fysiska). Det blir en komplex bio-socio-psykisk modell, rimlig och lätt att ta till sig.
Medicinering och tvångsvård klaras av på 14 sidor, kanske i magraste laget. Jag saknar vissa uppgifter, exempelvis att rökning kan halvera biotillgängligheten av preparat (exempelvis olanzapin), eller omvänt fördubbla den om man fimpar. Man skriver vidare: »Vid stor viktuppgång av Zyprexa (olanzapin) bör man sänka dosen eller byta preparat«. Men vikthöjningen är inte dosberoende, preparatbyte krävs. Man kunde förtydliga att alla som inte blivit rimligt fungerande igen bör få pröva Leponex (klozapin), särskilt de med suicidproblematik. I Sverige är det cirka 10 års fördröjning från debut tills man sätter in Leponex, vilket kan betyda många sjuka år i onödan.
Angående fastspänning rekommenderar man metoden från »Fallskärmsprojektet«: att alltid låta någon som var med vid fastspänningen både berätta för patienten hur vården såg på det hela samt lyssna på patientens upplevelse. Detta borde vara rutin överallt!
Därefter följer genomgång av psykologisk behandling, utbildning och träningsprogram, stöd- och hjälpinsatser. Inte minst viktigt är kapitlet om stöd till närstående.
Sammantaget har bokens författare gjort en färsk genomgång av kunskapsläget om psykos/schizofreni. Det vilar en hoppfull ton av erfarenhet och optimism över texten. Många fallbeskrivningar ger texten liv. Själv hade jag önskat fler illustrationer än den handfull svartvita som finns. Boken ger ett lite gammaldags intryck, särskilt om man tänker på målgruppen patienter och anhöriga.
Man bjuds mycken färsk kunskap om psykos, och boken är lätt att förstå. Den bör finnas på enheter med psykosvård och kan förutom av oss i vården även läsas av anhöriga, patienter och intresserade.
(uppdaterad 2021-02-19)