Boken »Framstående medicinska forskare vid Lunds universitet« är den femte i en serie böcker om sjukvård, undervisning och forskning i Skåne utgivna av Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet. Trettioen medicinska forskare, födda mellan 1850 och 1950, presenteras: deras viktigaste arbeten och mest framgångsrika medarbetare, men också deras olika bisysslor och sociala liv.

Tre av dem är Nobelpristagare med rötter i Lund: Sune Bergström och Bengt Samuelsson (år 1982) och Arvid Carlsson (år 2000).

Några av de forskare som skapat laborativa metoder av stor internationell betydelse är Carl-Bertil Laurell med bland annat gelelektroforesen och Bengt Falck och Nils-Åke Hillarp, som med fluoroscensmikroskopi kunde påvisa signalsubstanserna dopamin, noradrenalin och serotonin. Också deras mest framgångsrika medarbetare, som fortsatte arbeta inom respektive fält, finns beskrivna.

Bland kliniker/forskare som i sitt arbete utvecklat metoder med direkt påverkan på diagnostik och behandling finns Nils Alwall, som var först med att utveckla apparatur för dialysbehandling av svårt njursjuka patienter och Inge Edler, kardiolog, som med fysikern Hellmuth Hertz utvecklade ekokardiografi och vars arbeten senare lett till den fortsatta ultraljudsdiagnostiken, bland annat inom obstetrik. Enda kvinnan är Ing-Marie Nilsson, som med framgång startade profylaktisk behandling av blödarsjuka och ett koagulationslaboratorium i Malmö. Andra namnkunniga kollegor är Bengt Källén, som med sitt embryologiintresse givit oss det svenska missbildningsregistret (numera Registret för övervakning av fosterskador och kromosomavvikelser) och Jan Waldenström, som klarlade akut intermittent porfyri och beskrev sjukdomen primär makroglobulinemi eller morbus Waldenström.

Nämnda forskare födda på 1940-talet är Johan Stenflo, som liksom Björn Dahlbäck klarlagt viktiga faktorer i koagulationskomplexet, Karl-Erik Andersson, vars farmakologiska arbeten om störningar i nedre urinvägarna lett till framgångsrika behandlingar, samt Anders Björklund och medarbetare inom ämnet »restorative neurology« som med förfinad fluoroscensmetod kunnat påvisa lokalisation av biogena aminer i hjärnan och senare möjliggjort transplantationsförsök med fosterceller vid Parkinsons sjukdom.

Boken är rolig att läsa med sina bilder och korta beskrivningar av många forskares och klinikers strävanden under den tidiga medicinska utvecklingen, något som nu fortsätter i allt snabbare takt tack vare all ny teknik under senare decennier. Det är också intressant att läsa hur man förr ofta flyttade mellan olika universitetsområden i Sverige för att söka de fåtal professorstjänster som då fanns, och därmed bilda nya team och ge ökat kunskapsutbyte mellan regionerna, något som nog inte sker på samma sätt nuförtiden.

För undertecknad, som efter med lic och leg läkarexamen 1969 i Lund bytt till andra universitetsområden, som Karolinska–Huddinge i Stockholm sedan 1974, är det särskilt roligt att läsa om gamla lärare och även om några av kurskamraterna från medicinstudierna 1960.