Uppskattningsvis 2–3 procent av befolkningen uppfyller under någon period av sitt liv kriterierna för epilepsi, och så många som var tionde person kommer någon gång i livet att drabbas av ett epileptiskt anfall. En stor del av dessa är i arbetsför ålder, och vare sig en person haft ett enstaka anfall eller har epilepsi kan arbets- och yrkesrelaterade frågor bli aktuella. Frågan kan vara komplex då ett epileptiskt anfall i vissa specifika arbetssituationer och miljöer kan innebär fara för den egna hälsan. Ett anfall kan i andra sammanhang, såsom hos en person som framför ett motorfordon, även medföra en risk för andra.

För personer som riskerar att få epileptiska anfall finns därför restriktioner avseende vissa arbetsuppgifter och yrken, samtidigt som det i andra fall kan behövas anpassning av arbetsmiljön. I vissa fall, men långt ifrån alla, regleras detta i myndigheters föreskrifter och allmänna råd. De allra flesta som får epilepsi kan dock fortsätta i sitt vanliga arbete, och de flesta yrken och arbetsuppgifter kan skötas av personer med epilepsi lika väl som av andra. Historiskt har epilepsi varit stigmatiserat, och personer med epilepsi har varit drabbade av fördomar. Det är ingen tvekan om att det fortfarande kan förekomma att okunnighet präglar omgivningens syn på hur en person som fått epilepsi kan klara sina arbetsuppgifter. Därför är en bok som ger en kunskapsbaserad vägledning avseende epilepsi i arbetslivet särskilt välkommen. Johan Zelano, docent i neurologi vid Göteborgs universitet och specialistläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, har givit ut den första svenska boken på området. Boken är mycket välskriven och baserad på aktuella fakta avseende såväl epilepsi som regelverk. Även om texten är lätt tillgänglig är anslaget vetenskapligt, och fakta och rekommendationer stöds genom hänvisning till relevanta referenser i slutet av varje kapitel, till glädje för den som vill fördjupa sig ytterligare. Det går naturligtvis inte att vara överens om alla detaljer i en bok om 144 sidor. Jag känner mig tveksam till påståendet att »äldre läkemedel dämpar ofta all (nervcells)signalering, medan moderna – som har färre biverkningar – verkar vara bättre på att förhindra epileptisk sådan«. En randanmärkning av generalisering kring epilepsiläkemedel.

Författaren anger en bred målgrupp, från studerande till yrkesverksamma i sjuk- och företagshälsovård till bland annat arbetsgivare. Jag tror att detta kan fungera eftersom författaren ger en gedigen men lättläst och klar introduktion till epilepsi som underlag för senare kapitel, som är mer direkt inriktade på arbetslivsfrågor. Till bokens förtjänster hör också att den, utöver en systematisk översikt över aktuella regelverk och ansvarsområden, konkretiserar problematiken genom att diskutera olika medicinska scenarier. Den tillhandahåller dessutom en sammanfattning av praktiska verktyg för såväl hantering av epileptiska anfall som bedömning av arbetsuppgifter.

Denna bok kommer att göra skillnad för personer med epilepsi och bör finnas tillgänglig på varje vårdinrättning som ansvarar för patienter med epileptiska anfall. Den är säkert också värdefull som kunskapskälla på många arbetsplatser i landet.