Det har snart gått ett decennium sedan Läkartidningen recenserade den femte upplagan av den svenska läroboken i neurologi, som kom ut 2012. Med den snabba kunskaps- och informationsutvecklingen blir det allt svårare att producera läroböcker. Redaktörerna påpekar själva i förordet att »tryckta läroböcker är inte längre en självklarhet idag när internet kan erbjuda mer information, tätare uppdateringar och mer utbredd tillgänglighet«. Det är därför med stor spänning jag öppnar den nya sjätte upplagan för att se vad som kan komma att utgöra 2020-talets neurologiska fundament i Sverige, med mer bestående »sanningar« än vad som fladdrar förbi på olika hemsidor.
En hel del har ändrats sedan 2012 års upplaga. Intressant nog har bokens omfattning minskat något i sidantal efter en tidigare expanderande trend. Hur är det möjligt? Jo, redaktörerna har rensat bort flera kapitel (akut neurologi, hypotalamo-hypofysära sjukdomstillstånd, neuropatisk smärta, cerebral pares och synpunkter på åldrandets neurologi). Viss text från de borttagna kapitlen ingår i andra kapitel, men det är nog många som saknar det samlade kapitlet om akut neurologi. Ett översiktligt kapitel om akut neurologi är viktigare i en lärobok i neurologi än ett, ungefär lika långt, kapitel om yrsel som huvudsakligen är inriktat på otoneurologiska fenomen. Det enda helt nya ämnet är funktionella neurologiska sjukdomar, vilket är ett viktigt nytillskott. Vissa kapitel har nya författare, till exempel det om sömnsjukdomar, vilket medfört en klar förbättring med helt ny text. Kapitlet om multipel skleros (MS) har samma omfång som i förra upplagan, men inkluderar nu även andra inflammatoriska CNS-sjukdomar. Tyvärr har den viktiga delen om symtomatisk behandling vid MS tagits bort, vilket är synd då det är känt att många personer med MS inte får adekvat symtomlindring. Att en del symtomlindrande behandlingar vid neurologiska sjukdomar nämns i avsnittet om rehabilitering kompenserar inte förlusten i MS-kapitlet. Det dynamiska området med förloppsmodifierande behandling vid MS har uppdaterats, men området är omöjligt att hålla aktuellt i en lärobok (flera nya preparat har tillkommit sedan boken skrevs). Epilepsikapitlet är uppdaterat med den nya klassifikationen från 2017 och utgör det sjukdomsområde som får störst antal sidor, följt av stroke och neurogenetik. Författarna har genomgående lyckats uppdatera sina kapitel så att texter känns aktuella i jämförelse med tidigare upplaga. Tyvärr har man genomgående valt en ilsket knallrosa färg i tabeller med tabelltexter delvis i vitt, vilket inte ger idealisk läsbarhet.
När det går många år mellan upplagorna behöver också författarna bytas ut. I den nya upplagan har knappt hälften av de 40 författarna ersatts. En av de två tidigare redaktörerna (Fagius) har lämnat plats åt en Uppsalakollega (Burman), som blivit den dominerande författaren till den nya boken som medförfattare till 8 av bokens 25 kapitel. Den andra redaktören (Nyholm) är endast medförfattare till 4 kapitel. Att en redaktör tar över en tredjedel av kapitlen i boken ger tyvärr intryck av bristande nationell förankring då tidigare författare från Göteborg, Lund och Stockholm blivit utbytta mot den nya redaktören. Av bokens 40 författare kommer en tredjedel (13) från Uppsala, 11 från Stockholm och 7 från Göteborg, medan övriga kursorter representeras av 2–3 författare (eller ingen alls från Linköping). En tredjedel av författarna är över normal pensionsålder. När man ser författarlistan tycks neurologi vara en mansdominerad specialitet. Endast en fjärdedel av författarna är kvinnor. Av de 16 nytillkomna författarna är endast 5 kvinnor, varav 4 från Uppsala, och 3 representerar neurofysiologi och en geriatrik. Det borde ha varit möjligt att få kvinnliga neurologer från olika kursorter i landet att medverka som författare.
Sammanfattningsvis kan alla inom svensk neurologi vara tacksamma för denna uppdaterade lärobok. Läroboken är en pålitlig vägvisare in i neurologins värld.
