Mark Twain lär ha sagt att den enda motion han fick var som kistbärare vid begravningar av vänner som regelbundet motionerar. För de allra flesta i dag, skriver Lieberman, vållar träning oro och förvirring. De allra flesta vet att det är nyttigt för hälsan att hålla igång, samtidigt som de flesta av oss motionerar för lite. Träning är alltså en paradoxal företeelse: »sund men onaturlig … en källa till välbehag och hälsa, men också till obehag, skuldkänslor och skam«.
Daniel Lieberman är professor i evolutionsbiologi vid Harvard University och har ägnat en stor del av sitt forskningsliv åt att försöka förstå frågor kring träning och motion. Till skillnad från många andra försöker Lieberman besvara dessa frågor från ett antropologiskt och evolutionsbiologiskt perspektiv. Liebermans »Träningsparadoxen« är en omfångsrik bok, uppdelad på tretton kapitel, där han som utgångspunkt för varje kapitel vill slå hål på kända myter såsom att det är ohälsosamt att sitta, att det är onaturligt att vara slö och att vi är anpassade att träna.
Varför ska vi utgå från evolutionen och antropologi? En majoritet av forskningen om hälsa utgår från studier av folk i industrialiserade länder såsom USA, Storbritannien och Sverige. Många av dessa studier är epidemiologiska, där man till exempel undersöker samband mellan fysisk aktivitet och olika folksjukdomar. Lieberman tycker inte att sådana studier är fel i sig, men påpekar, korrekt enligt min mening, att det är en väldigt selekterad grupp. Studier om västerlänningar innefattar de facto bara cirka 12 procent av mänskligheten, och säger således ganska lite om vårt evolutionära förflutna. Ska vi försöka förstå hur människor förhåller sig till fysisk aktivitet och vad som är »normalt« ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv måste vi därför, enligt Lieberman, vända oss till folk från en rad olika kulturer. Mot bakgrund av detta får vi följa med på en rad olika fältstudier i Mexiko, Tanzania och Grönland, för att nämna några.
I inledningskapitlet vill Lieberman slå hål på »myten om den spänstige vilden«, och vi beger oss till Mexiko för att besöka Tarahumara, ett urfolk som blev känt för sitt långdistanslöpande. Den förste västerlänning som uppmärksammade Tarahumarafolket var troligen den amerikanske äventyraren Fredrik Schwatka år 1893, men i dag känner de flesta till dem tack vare McDougalls bestseller »Born to run«. Både kvinnor och män från Tarahumara springer långa distanslopp som är mellan fyra och tretton mil. Men hur klarar en del av dem att springa flera maratonlopp på rad utan att träna? Föreställningen att människan en gång i tiden befann sig i ett naturligt tillstånd, utan påverkan av yttre omständigheter, har varit ett hett debatterat ämne inom filosofin. En av de mest tongivande förespråkarna av detta var den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau, som trodde att människor som levde i vilt naturtillstånd avspeglade våra sanna ofördärvade inneboende egenskaper. Det är inte svårt att med myten om den spänstige vilden uppmuntra till rasistisk kategorisering och den obehagliga föreställningen att människor uppväxta i djungeln eller under enkla förhållanden inte upplever smärta på samma sätt som européer. Som ni säkert gissat klarar Tarahumarafolket att springa långa distanser just för att de tränar – inte för att de undviker träning. I deras vardag som jordbrukare ingår mycket hårt fysiskt arbete, och intervjuer vittnar om att löpningen utgör en viktig del i deras kultur, där loppen blir som en andlig resa att komma närmare skaparen.
Liebermans bok innehåller flera intressanta observationer, men innehåller emellanåt för långa anekdotiska utläggningar och sidospår. Det är ibland svårt att följa en röd tråd. Språket kan också ibland upplevas som lite krystat och mer som talspråk, vilket delvis kanske har att göra med den svenska översättningen. De som är intresserade av en historisk antropologisk skildring av fysisk aktivitet och gillar filosofiska resonemang kring människans natur kommer säkert att uppskatta denna bok.
