Fusk förekommer dessvärre i all forskning, men särskilt ofta inom medicinsk och annan livsvetenskaplig forskning. Fallet Macchiarini kom för några år sedan att uppröra inte bara professionen utan också en bredare allmänhet. En av de många utredningar som följde i dess spår handlade om Karolinska universitetssjukhusets hantering av den kliniska delen av denna affär och leddes av Kjell Asplund. Han bedömdes vara synnerligen lämpad för uppdraget med sin breda erfarenhet från sjukvård, forskning, centrala myndigheter och ett antal tunga utredningsuppdrag.
Asplund har nu skrivit en faktaspäckad och oupphörligt fascinerande bok betitlad »Fuskarna«. Den vedertagna avgränsningen för vetenskaplig oredlighet, som är den officiella termen på området, bygger på triaden »fabricering, förfalskning eller plagiering«. Asplund tar emellertid ett bredare grepp på alla slags oacceptabla avvikelser från god forskningssed, som han valt att sammanfatta under begreppet »fusk«.
Boken bygger på ett antal kända fall, alltifrån Ptolemaios, Freud och Mendel till färska fall från covid-19-forskningen. Några särskilt uppmärksammade fall, såsom psykologerna Eysenck och Stapel, stamcellsforskarna Obokata och Woo-Suk, vaccinforskaren Wakefield och kirurgen Macchiarini, beskrivs ingående medan andra fall, också från Sverige, används huvudsakligen som illustrationer av olika former av forskningsfusk.
Berättelsen utgår från en metafor skapad av psykologen Jennifer Kish-Gephart, som förklarar fenomenet fusk med bilden »ruttna äpplen, dåliga förpackningar och gistna tunnor« som olika förklaringar till varför forskningsfusk uppstår. Det handlar alltså oftast om personer med speciella personlighetsdrag som arbetar i forskningsmiljöer där den moraliska miljön brister och i ett system som brister i regelverk och ledarskap. Till detta kommer också iakttagelsen att det till stor del handlar om fuskare som är män.
Asplund intresserar sig särskilt för fuskets gråzoner, sådana de kan ta sig uttryck i hedersförfattarskap, publiceringsbias, rovtidskrifter och -konferenser med mera. Vidare diskuteras det postmoderna sanningsbegreppet, där sanningen sägs vara multipel och förhandlingsbar. Ett särskilt fokus riktas mot bildmanipulering, som tycks vara en särskilt vanlig form av fusk.
Ett kapitel handlar om olika sätt att avslöja forskningsfusk, med exempel från kända visselblåsare, bland annat från Karolinska institutet. I denna berättelse visar Asplund på de svårigheter som visselblåsare ofta drabbas av på grund av bristande akademiskt ledarskap.
Författaren skriver flyhänt och intresseväckande, vilket gör boken till närmast en bladvändare. Han redogör sakligt för problematiken men drar sig inte för att löpande kommentera olika former av fusk utifrån personliga erfarenheter, vilket gör läsningen både lustfylld och extra fascinerande. Det är svårt att tänka sig en bättre vägvisare på detta område än just Kjell Asplund.
Författaren visar att fusk inte är unika undantag utan snarare en företeelse som står att finna i många, kanske de flesta, akademiska miljöer. Enkätstudier till forskare och doktorander, också från Sverige, visar att en betydande andel av de tillfrågade själva bevittnat eller utfört någon form av forskningsfusk. Detta gör boken synnerligen lämpad för alla som verkar inom medicinsk eller annan forskning. Den kan varmt rekommenderas till forskare på alla nivåer och borde vara obligatorisk litteratur inom alla forskarutbildningskurser i forskningsetik.
