Pufendorfinstitutet vid Lunds universitet ger forskare från olika discipliner möjlighet att under något år samarbeta kring ett vetenskapligt problemområde. Temat för 2019–2020 var antibiotikaresistens, och ett av resultaten av detta arbete är den vetenskapliga antologin »Att leva med bakterier. Möjligheter till ett levbart immunitärt liv«. Vid sidan om denna ges även en mer populärvetenskaplig bok ut, »Efter antibiotika« (Fri tanke förlag), baserad till stor del på samma texter.
De elva forskare som bidragit till boken innefattar en läkare och en apotekare, men i övrigt har författarnas bakgrund en tydlig slagsida mot humaniora och samhällsvetenskap, vilket avspeglar sig i texterna. Boken handlar till ringa grad om de biologiska aspekterna på antibiotikaresistens och nästan uteslutande om hur vi som individer och samhälle kan eller bör förhålla oss till utvecklingen. Som medicinskt skolad läsare blir jag delvis uppfriskad av att se problemet från andra perspektiv, men nog hade det varit givande med en större representation av naturvetare med en djupare förståelse för mikrobiologi, immunologi och evolutionära processer i denna grupp.
Ett återkommande tema i boken är metaforer. Bakteriologins tidiga era sammanföll i tid med nationalstaternas framväxt, och krigsmetaforer med bakterier som invaderande inkräktare låg då nära till hands. De senaste årtiondenas upptäckter om normalflorans betydelse för att upprätthålla god hälsa sammanfaller å andra sidan med ett ökat fokus på miljömedvetenhet och biologisk mångfald. Medan antibiotikatabletter tidigare illustrerades som bomber som hjälpte till i försvaret av kroppen, blir de i dagens berättelser i stället bomber som ödelägger tarmflorans vildvuxna skog av symbiotiska bakterier. I boken diskuteras vidare om medeltiden verkligen är en användbar metafor för en postantibiotisk framtid, och hur en allmän betesmark som metafor för antibiotika som en gemensam resurs kanske kan hjälpa oss att hitta gångbara kollektiva lösningar.
Det är intressant och tankeväckande, men ibland känns det spretigt och syftet med texterna lite oklart. Lite strängare redigering för att ge sammanhållning och en röd tråd genom boken hade inte skadat. Bäst blir det i statsvetaren Linda Alamaa Nybergs kapitel »En infrastruktur för hållbar antibiotikaanvändning: antibiotikaresistens som ett politiskt problem«. Här ges en saklig framställan av möjliga politiska angreppssätt mot antibiotikaresistens, med styrkor och svagheter hos marknadslösningar, lokal självorganisering respektive global reglering. Läsaren leds framåt utan att skrivas på näsan. Kontrasten är stor mot Anna Tunlids och Stinne Glasdams kapitel »Solidaritet för en levbar framtid: från individuellt beteende till gemensamt ansvarstagande i det postantibiotiska samhället«. Här skönjs i stället en snarast utopistisk förhoppning om att alla problem kan lösas bara alla skaffar sig De Rätta Värderingarna.
Boken kan med fördel läsas tillsammans med författarnas debattartikel i DN den 27/2 2021, där bokens separata avsnitt kokas ner till en sammanhållen argumentation och konkreta råd om en riktning för framtiden. Den blir det sammanfattande kapitel som boken saknar.
