»Vi hänger en liter Ringer som får gå in på åtta timmar«, säger jag, och läkarstudenten frågar (förstås) varför just en liter, varför Ringer-acetat och varför på åtta timmar?
Ja, varför? I handboken »Blodersättning och vätsketerapi inom akutvård, anestesi, kirurgi och intensivvård« ger sig professor Robert Hahn och docent Hans Zetterström, båda anestesiologer med forskning i vätsketerapi, i kast med att skilja tro från vetande när det kommer till vilken intravenös lösning den sjuke behöver.
Häftet är en kort och lättillgänglig översikt av vätsketerapier, med en första halva ägnad åt transfusion av blodprodukter och en andra åt kristalloid och kolloid vätska. Målgruppen är bred – från studenter i vårdyrken till yrkesverksamma doktorer.
Första sektionen ska läsas i en kontext där fler och fler studier pekar på att det verkar både säkert och ibland fördelaktigt med en restriktiv hållning vad gäller transfusion av röda blodkroppar. För svensken är det extra viktig läsning – vi intar nämligen pallplats vad gäller transfusioner per capita.
I frågetecknade rubriker, exempelvis »Hur långt kan hemodilution drivas?« (spoiler: ingen vet, och ingen vet vad det beror på), väver författarna ihop originalartiklar med allmänna fysiologiska resonemang. Blodtransfusionen presenteras för vad den är: ingen magisk bot, utan en relativt dyr transplantation som har vissa risker (varav vissa är kända och andra svåra att studera). Det är en terapi som försiktigt bör titreras i enlighet med vad som är vetenskapligt visat.
Bokens andra hälft om kristalloid och kolloid vätska är för en snävare publik. Hur mycket engagemang kan man uppbåda för teoretiska vätskerum, för hydroxietylstärkelse (som inte längre saluförs) eller för något så trivialt som en saltad glukoslösning? Mig livar det upp, men så är jag också belastad med en ST i anestesi och intensivvård.
Det kan låta trivialt, en Ringer hit eller dit. Intravenös vätskebehandling, i mer eller mindre väl titrerad dos, är en av de absolut vanligaste medicinska interventionerna i slutenvården. Bör man inte, vid tusende ordinationstillfället, veta hur många millimol natrium en liter Ringer-acetat faktiskt innehåller? Vätskabehandling är – som vi tidigare konstaterat om blod – en medicinsk procedur med risker och kostnader, som bör titreras i enlighet med vetenskap och försiktighet.
Bokens andra sektion bidrar med en koncis framställning av de studier, den biokemi och den fysiologi som resulterat i ett »vi hänger en Ringer«, och för en frågvis student tjänar den också som en inkörsport till tyngre vätskeforskning.
