»Integrerad primärvård« är en något förvirrande bok, men med en del konstruktiva partier. Boken utgår från ett koncept från USA, där »primary care behavioral health« har varit ett sätt att stödja insatser för folkhälsan och där beteendehälsokonsulter utbildar personal och patienter på vårdcentraler i hälsobeteende. Konceptet liknar det i Sverige lanserade »integrerad beteendehälsa« som också har lanserats som en metod att integrera psykologer och psykoterapeuter i primärvården.

Boken är indelad i två delar: den organisatoriska verksamheten och den kliniska verksamheten. Efter en mycket kort historik över utvecklingen av vårdcentraler, primärvård och allmänmedicin konstateras att primärvården och vårdcentralens arbete är kaotiskt, att tillgängligheten är låg, att personalen inte samarbetar på vårdcentralen och att läkare, sjuksköterskor och andra behandlare byter arbetsplats och att personalen saknar gemensamt ansvarstagande och ömsesidig uppbackning. Men genom att helt omorganisera vårdcentralen enligt principerna för integrerad primärvård kommer problemen med låg tillgänglighet, ojämlik tillgång till vård och långa väntetider till beteendeterapeutiska insatser att lösas. Detta genom att triagera direkt till fler yrkesgrupper, öka antalet tillgängliga tider varje dag, hålla flera tider obokade vid dagens början, arbeta bort väntelistor till beteendehälsoyrken och inte sätta återbesök. Vi som var med på 1980- och 90-talet känner igen »röda, gula och gröna tider« och andra lösningar som lanserades, exempelvis »Bra mottagning«.

Dock finns intressanta delar i boken som handlar om ökad triagering till beteendehälsopersonal. Boken ger bra råd om hur vårdcentralen kan underlätta triageringsrutinerna och öka kunskaperna om yrkesgruppernas olika roller i vårdcentralens verksamhet och hur teamsamverkan och samarbete mellan dessa ska utvecklas.

Bokens andra del handlar om att arbeta tillsammans med patienten för att åstadkomma beteendeförändringar. Prochanskas modell presenteras, en välkänd och ofta tillämpad modell inom hälsofrämjande verksamhet, och här förklaras hur vårdpersonal kan tillämpa besöksupplägg och hur samtalsteknik kan påverka det kliniska utfallet. Varje besök bör inledas med en kort introduktion där vårdcentralens rutiner och syftet med dagens besök förklaras, och man bör »undvika att följa patientens egna, ofta ostrukturerade berättelse för att filtrera ut de uppgifter som behövs«. Författarna är negativa till att inleda med att efterhöra patientens egna önskemål, oro och tankar inför besöket. Detta går på tvärs mot den personcentrerade metodik för patientbesöket i (primär)vården som i dag handleds på samtliga universitet i Sverige, Danmark och Storbritannien. I stället lanseras en »kontextuell intervju« som en anamnestagning för beteendeförändringar i primärvården.

Författarna övergår därefter till att rekommendera ny kunskap inom samtalsteknik och beteendehälsa: motiverande samtal, KBT, ACT och FACT. Mycket går ut på att korta ner besökstiden och att minska antalet återbesök. Kontinuitet och uppföljning är inget som rekommenderas.

Boken ger i övrigt instruktioner och råd som medför att vårdcentralens möjlighet att följa till exempel »Nationella riktlinjer för depression och ångest« och »Nationella riktlinjer för ohälsosamma levnadsvanor« väsentligt begränsas och att personalens möjlighet till att bedriva personcentrerad vård och ge kontinuitet undermineras. Distriktssköterskans centrala roll vad gäller både fysisk och psykisk beteenderelaterad ohälsa, rådgivning, stöd, vård, vårdsamordning och prevention nämns inte i boken.

Svensk primärvårds utvecklings- och forskningsarbete kring arbetet med beteenderelaterad ohälsa finns inte med i bokens historiköversikt. Däremot rekommenderas och ges bra råd om att starta grupper och ersätta en del individuella besök med gruppverksamhet och råd om hur vårdcentralen kan arbeta med öppna föreläsningar, drop-in-grupper och färdighetsträningar.

Det centrala som inte tas upp är hur kontinuitet ska kunna uppehållas, hur uppföljning av riskpatienter ska genomföras och hur individer som behöver mer långvarig kontakt ska få tillgång till detta. Essensen inom integrerad vård anges vara hög tillgänglighet, teamsamverkan och användande av individanpassade och hjälpsamma interventioner. Men primärvårdens grundbultar, kontinuitet, personcentrerad vård och uppföljning, saknas som en viktig del i den rekommenderade verksamheten. Detta gör att boken inte lanserar något som kan medföra att primärvårdens kvalitet utvecklas, utan snarare en återgång till ett tillstånd när vården inte var personcentrerad utan ospecifikt koncentrerad på ökad produktion utan att kunna ge kontinuitet och större möjlighet att bemöta komplex problematik.