Det kan sägas direkt – detta är en angelägen bok och bör läsas av alla med minsta intresse för sjukvård.

Magnus G Lind är född 1939 och verkade större delen av sitt yrkesliv på Karolinska sjukhuset som ansvarig för tumörkirurgin inom ÖNH. Förutom sin gärning som läkare och forskare så har han debatterat organisation och ledning av sjukvård – utan att ducka för svåra frågor, och utan att styras av egen prestige, bekvämlighet och karriär. Eller tystas av ledning.

Som äldre manlig överläkare är han arketypen för den läkarroll som i dag ömsom negligeras, ömsom förlöjligas och ibland även förtalas. Otaliga vandringssägner berättar om hur äldre manliga överläkare har utnyttjat sin makt på fel sätt.  Dessa berättelser har funnits sedan urminnes tider och handlar om »fadersmordet«, det vill säga att auktoriteter ifrågasätts av dem som vill ta deras plats. Till del har dessa berättelser använts för att hävda att läkare inte är lämpliga som chefer inom sjukvården.

Magnus Linds bok beskriver den egna utvecklingen till erfaren läkare och klok människa. Det sker genom möten med patienter, anhöriga, kolleger och medarbetare. Han använder ett stort antal kortare berättelser för att skildra vad sjukvården bör vara –  en grund för vårt gemensamma samhälle och med grund i vår mänsklighet. Han skriver om svåra etiska och medicinska situationer, även där han misslyckats och upplevt sorg och skuld. Han skriver också om hur samarbetet mellan kolleger och andra professioner har varit ett stöd och en förutsättning för utveckling av en god sjukvård.

Boken är skriven med flyt och enkelhet och är lättläst utan att förenkla. Den kan läsas utan medicinska förkunskaper. En del mindre upprepningar finns, men de är rimliga och sätts i sitt sammanhang. Återkommande beskriver författaren hur humanismen präglar vår gärning, men också – och med tydlig indignation – hur illa de senaste decenniernas styrning har varit. Organisation och ledning i sjukvården har genom dåligt underbyggda ekonomiska och politiska mål kunnat rasera en stor del av den professionella etiken och logiken. Detta har drabbat läkargruppen – som förlorat makten men står kvar med ansvaret – men även andra sjukvårdsprofessioner och den direkta patientvården. Trots fokus på ekonomi och styrning har man skapat en enorm och icke-transparent administrativ överbyggnad, vilken styr utan medicinsk kunskap eller personligt ansvarstagande. Medarbetare lämnar den offentliga akutsjukvården, och unga begåvade människor ser inte sjukvårdsprofessionerna som ett givet karriärval. Magnus Lind ger bakgrunden till det som skett, kritiserar samtiden – men ger också förslag på hur vi ska återta professionell makt och mening i arbetet. Boken präglas av hopp om förståelse och förändring, och sista kapitlet avslutas med citat från Amanda Gorman och med tacksamma ord från en anhörig. Det är vackert och rörande.

Jag vill varmt rekommendera boken till alla, men särskilt till dem som tror att vår nuvarande organisation baseras på rationalitet och att alternativ saknas. För yngre läkare bör det vara obligatorisk läsning.