Alla vet (väl) att Karolina Widerström var först ut bland kvinnliga läkare, när hon år 1888 efter en »lysande examen« firade legitimationen på Hamburger Börs. Det hände 18 år efter den lagändring som öppnade för kvinnor att söka sig till högre utbildning.
Men vilka kom efter? Med viss prakt presenteras år 1901 de första sexton kvinnliga legitimerade läkarna på framsidan av tidskriften Idun, en bild som inleder och beskriver innehållet i den också framgent rikt illustrerade nyutgivna boken »Läkarinnor« av Gudrun Nyberg.
Studietiden känns delvis bekant, som att listor på de vanligaste tentafrågorna hos en viss professor tydligen cirkulerade mellan studenterna och att spexen haft »osedliga« inslag som sedermera blev en fråga för Karolinskas rektor. Annat, som att tentera samtliga aspekter av syfilis naturalförlopp eller kadaverdissektion utan handskar, känns mer främmande.
Forskning krävde (då liksom nu) eget engagemang och var svår att få till: bland de sexton disputerade två. Första kvinnliga medicine doktor i Sverige var Anna Stecksén, som 30 år gammal och inom ramen för patologi år 1900 la fram sin avhandling »Studier öfver Curtis’ blastomycet från svulst-etiologisk synpunkt«. Hon dog bara fyra år senare i komplikationer efter reumatisk feber.
Efter legitimation väntade annars i regel privatpraktik eller amanuensskap. För kvinnor hade förvisso rätt att utbilda sig till läkare, men fick först senare tillträde till vanliga sjukhustjänster (först enbart som ogifta). Inte heller fanns det något krav på eller särskild möjlighet till specialisering. De flesta av de sexton kom därför att öppna egen låda i anslutning till hemmet, ofta med inriktning mot förlossning och kvinnosjukdomar. Patienterna rekryterades genom tidningsannonser.
Flertalet av de sexton läkarna engagerade sig också på individuell och samhällsnivå i hälso- och sexualupplysning. Sekelskiftets Sverige bjöd på snörliv, alkoholism, prostitution, fosterfördrivning och allmänt elände, så det fanns stoff för debatt. Det rådde därtill »skrämmande brist« på kunskap om den egna kroppens anatomi, vilket läkarna försökte bota med populärvetenskapliga illustrerade skrifter och föreläsningar.
Engagemanget sträckte sig för många också bortom kroppen. Läkare Thora Wigardh citeras i frågan om politisk rösträtt att »kvinnan står framom mannen« i humanitära frågor, medan ryktbara Ada Nilsson citerar »den mänskliga rätten« i frågan om gifta kvinnors rätt att inneha statstjänst. Vi skönjer två klassiska feministiska strömningar, där argumentet för jämlikhet antingen vilar på föreställningen om kvinnans särart eller på hennes likhet med mannen.
Men Nyberg är inte tesdriven utan ger oss en rak, underhållande och lärorik historia om de sexton kvinnor som banade vägen för resten av oss. Kanske passar utgivningen lite extra i år – det är 100 år sedan vi fick allmän och lika rösträtt, och årets svensk är en stridbar läkarinna.
