Vår mänsklighet och vår planet lever i en tid av mycket stora utmaningar. Miljarder av våra medmänniskor lever fortfarande i stor fattigdom och nekas därmed ett värdigt liv. Skillnaderna mellan olika människors levnadsvillkor, rikedom och makt är enorma. Globala hälsorisker, allt frekventare och intensiva naturkatastrofer, våldsam extremism, terrorism och med dessa sammanhörande humanitära kriser och tvångsförflyttning av människor hotar att vända mycket av utvecklingen under de senaste decennierna.

Utarmningen av naturresurser och negativa effekter av miljöförstöring, inklusive ökenspridning, avskogning, torka, markförstöring, sötvattensbrist och förlust av biologisk mångfald, bidrar till och förvärrar listan över utmaningar som mänskligheten står inför. Klimatförändringarnas negativa konsekvenser undergräver förmågan hos många länder att uppnå hållbar utveckling. Många samhällens överlevnad och planetens biologiska stödsystem är i fara.

Allt detta kräver folkhälsoinsatser långt utöver den kliniska medicinens gränser. För detta har vi för första gången i världshistorien ett globalt mandat från FN och dess samtliga 193 medlemsstater: Agenda 2030. Men – som kineserna brukar säga – »words do not cook rice«.

För ett par decennier sedan hade jag förmånen att inom ramen för Världshälsoorganisationens program samverka med en av vår tids ledande folkhälsoforskare, Yale-professorn Lowell Levin. Jag lärde känna en underbar kollega som visserligen var tyngd av sorg (hans hustru hade nyligen dött i cancer) men ändå var så präglad av förståelse för de mest komplicerade folkhälsoutmaningarna, så empatisk, så klok och så full av humor.

Hans brittiska kollega, professor John Ashton, har nu integrerat sin och den nu bortgångne Lowell Levins sakkunskap, visdom och humor i en mycket läsvärd liten bok: »Public health explored. 50 stories to change the world«.

De 50 historierna grundas på lika många aforismer som författarna samlat och analyserar i korta kapitel möjligheterna för hantering av de enorma globala utmaningarna för folkhälsan. De beskrivs med skarpsinne, lysande pedagogik och – faktiskt, tycker jag – visdom, och alltid med tre nyckelfrågor att överväga och diskutera samt med exempel ur verkliga livet att tillämpa dem på.

Globalt lär det ges ut 17 000 biomedicinska böcker om året, tillsammans med över 30 000 medicinska tidskrifter. Dessa tillgängliggör enorma mängder av i och för sig synnerligen viktig kunskap, men som det biologiska stressbegreppets upphovsman biologen Hans Selye en gång sade: de utgör en enorm hög med tegelstenar. Konsten är att använda dem till att bygga en katedral.

Folkhälsoarbetet har hela befolkningar och inte enskilda individer som sina patienter. Det gör det frestande att då göra bruk av kokboksmodellen: »one size fits all«. Författarna undviker klokt denna fälla genom att locka läsaren att i varje enskild situation inse frågornas komplexitet och väga för och emot.

En av bokens 50 aforismer är: »A fish is the last one to see the water«, det vill säga att på grund av att fisken är så van vid sin miljö tar den allt i den för givet.

Boken är en ögonöppnare. Jag kan rekommendera den både till studenter och erfarna utövare av folkhälsoarbete. Kapitlen är korta och engagerande. Medan jag läste dem kunde jag höra Lowell Levins varma och vänliga röst och närvaro.