Sten-Magnus Aquilonius »Längs drömstigen – en neurologiprofessors upplevelser och funderingar« är en läsvärd läkarmemoar, särskilt för den som är intresserad av neurologi.
Barndomen inleder berättelsen. Kriget och Per-Albin Hansson finns i kulissen. Skolminnen skildras i varm ton, men flera episoder skulle nog både skolinspektion och lärarförbund se allvarligt på i dag. Studietiden vid Karolinska institutet följs av nedslag i livet som läkare. Via underläkarvikariat och allt säkrare förordnanden nås slutligen professur och klinikchefskap.
Författaren tillhör en gyllene generation i svensk medicinhistoria. Forskning och klinik samspelade väl och svensk neurovetenskap låg i internationell framkant. Boken är en guldgruva för den med intresse för persongalleriet i svensk neurologi och viktig som dokumentation av specialitetens historia. Många neurologer bör hitta en handledare eller tidigare chef i raderna. Flertalet är män, men det är tidens och inte författarens fel.
Boken har många djup. Under läsningen slås jag flera gånger av likheten i läkares formande upplevelser. Det skiljer fyrtio år mellan mitt och Aquilonius specialistbevis, men igenkänningen är stundtals kuslig: våndan efter ett oväntat dödsfall som ny underläkare, HLR på en sedan timmar avliden och det ständiga grubblandet. Författaren väjer inte för det svåra, bredvid framgångarna. Tacksamheten över allt han fått vara med om upprepas. Kanske kunde tidigare läkarerfarenheter användas mer för att hantera yrkets krav i dag? Boken kan passa för studiecirklar med ST-läkare.
Forskarlivet har också toppar och dalar. Med glimten i ögat (tror jag) presenteras stora akademiska strider, som faktiskt än i dag kan komma på tal när neurologer fikar. Tiden läker, men kanske inte helt. Författaren namnger antagonister och bemöter på nytt sakkunnigutlåtanden för professurer han sökt och inte alltid fått. Det är synnerligen underhållande.
Antalet forskningsprojekt Sten-Magnus Aquilonius drivit, inte sällan ända till innovativ behandling, förbluffar. Huntingtons och Parkinsons sjukdomar, ALS och dystoni är några områden. En pusselbit som klädsamt tonas ner är författarens uppenbart enorma arbetskapacitet, en annan möjligen en tid som tillät densamma fritt utlopp. Boken är välskriven och trots stor spännvidd kort. Dramatiska livshändelser varvas med tankar om nervsystemet och dess sjukdomar. Samhällsfenomen som estetisk behandling och beroendeproblematik kommenteras. Nivån är tillgänglig för en bred läsekrets.
Sten-Magnus Aquilonius har fortsatt att arbeta länge och kan jämföra sjukvården nu och då. Det är intressant att läsa hur kort steget verkar ha varit mellan forskning och klinik. Hur administratörerna inte styrde och budgeten var i balans. Men det reaktionära undviks framgångsrikt. Budskapet är inte att allt var bättre förr. Tvärtom har ju författaren hela tiden försökt förbättra. Snarare visas en förlorad värld – i delar vacker, men inte åtråvärd. Administratörerna till trots – tempo och kvalitet är högre i sjukvården i dag. Inom neurologin görs mer för fler. Patientens ställning har stärkts, hierarkierna har minskat och det är säkrare att delta i medicinsk forskning. Fler har tillträde till akademins finrum. Läkare arbetar inte jämt, utan kan eftersträva balans i tillvaron.
Efter läsningen är man inspirerad av författarens entusiasm inför forskningen, neurologin och livet. Boken väcker tankar om vad det innebär att vara läkare och om sjukvårdens utveckling. Den rekommenderas varmt.
