Vad gör psykologen inom vuxenpsykiatrin i dag? Vägledning och många tydliga svar finns i den nyutkomna boken »Psykisk ohälsa«, skriven av en grupp författare främst vid Linköpings universitet. Boken består av 18 kapitel, och varje kapitel har underrubriker såsom »biologiska faktorer«, »psykologiska faktorer«, »beteendemässiga och sociala aspekter«, »psykologisk respektive läkemedelsbehandling« och »framtidens behandling«.

Några exempel:

Schizofrenispektrum. Fallbeskrivning följs av övergripande data och beskrivning av faser och samsjuklighet, socialt stigma och stress–sårbarhetsmodellen; case management och SIP med mera. Läkemedel tas upp, men bara som kort översikt. I den psykologiska behandlingen följer 8 sidor runt KBT. Vikten av patientens upplevelse av symtomen och reaktion och följsamhet till psykosupplevelserna betonas, vilket är spännande. Man pekar på »en fantastisk utveckling de senaste 25 åren av alla typer av behandling, men utmaningen är att få kunskapen att nå vården och ut till patienterna«.

Depressiva syndrom. Depression är svårt och tungt för patient, anhöriga och även behandlare. Även patienter med måttlig depression riskerar att ta sitt liv – det är en växelverkan mellan många faktorer. Det som tas upp i boken är klokt, men jag saknar ett eget kapitel om bipolär sjukdom inklusive bipolär depression, den kanske mest giftiga av depressionerna. Här kunde man berätta om alla sätt att förebygga och behandla denna stora grupp och deras familjer. I Barcelona, under professor Eduard Vieta, har man utvecklat viktiga metoder.

Trauma och stress samt dissociativa syndrom. Dessa bildar två viktiga kapitel, som båda är informativa och aktuella. Ur boken hämtar jag att förekomst av exponering för traumatiska händelser är cirka 70 procent och att livstidsprevalensen är cirka 3,9 procent. PTSD är kanske vår vanligaste psykiska störning, och 60–90 procent av patienter med PTSD utvecklar depression, ångest, kronisk smärta m m. Spontanremission vid PTSD är ovanlig. Min magkänsla säger mig att vi i Sverige ofta sätter ångestdiagnos i stället för PTSD och missar att vi för en gångs skull vet vad sjukdomen beror på. PTSD togs med i DSM-III 1980. Det var den enda diagnosen med känd orsak och skiljde sig från övriga rent beskrivande diagnoser.

Man är i boken tydlig med vad som nu gäller: »En tidigare vanlig psykologisk behandling var debriefing där den drabbade ombeds återberätta snabbt inpå händelsen har inte bara visat sig ineffektiv utan även skadlig … Däremot syns lovande resultat för traumafokuserad KBT inom de första två månaderna«.

I den nya diagnosboken ICD-11, som finns på engelska sedan 2018, finns äntligen uppväxttrauma med som »komplex PTSD«. Då jag själv jobbat många år med detta i vuxenpsykiatrin önskar jag att man hade tagit med även den i boken, eftersom patienterna ofta felaktigt får diagnosen borderline och andra diagnoser och utsätts för avtäckande »grävande« terapi som ofta gör dem allt sämre. Dissociation är mer regel än undantag.

»Psykisk ohälsa« är en kompakt bok fylld av aktuellt vetande inom biopsykosocialt perspektiv. Den bör rimligen finnas i biblioteket där psykologer arbetar, men även jag som psykiater har haft stor glädje av boken, inte minst för att den vågar ta ställning och tar med relevanta forskningsresultat fram till 2020. Den fungerar utmärkt som snabb översikt om man vill veta vad som lönar sig bäst att göra eller icke göra. Läkemedel finns med – men bara kortfattat.