Mot bakgrund av sina drygt 50 års yrkesverksamhet inom akademisk forskning och forskarutbildning har Bengt Gustafsson, professor emeritus i astrofysik vid Uppsala universitet, funderat mycket på de erfarenheter och val han gjort. Varför blev han forskare, varför valde han ämne, handledare, projekt och anställningar så som han gjorde? Inte minst har han tänkt på »vilka råd jag [skulle] ha gett en sådan som mig idag? Om jag bara vetat«.
Om det har han skrivit en bok vars huvudsyfte är att vara en »problematisk« vägvisare. Inte ens i vetenskapens värld är nämligen vägvalen entydiga. All forskning innebär tvärtom att man i någon mening befinner sig på obekant mark. Det är till och med »poängen med vad vi gör: vi försöker kartlägga det okända«. Detta betyder dock inte att forskningsframgångar beror på ren tur. Det finns vägval som »brukar fungera medan andra är återvändsgränder«.
Gustafssons bok kan vara en god hjälp till att få syn på alternativa vägar. Den består av fyra långa kapitel: »Att börja forska«, »Att vara doktorand«, »Att vara i karriären« och »Att ha fått fast tjänst«, det vill säga de första 10–15 år av forskares yrkesliv. Han tar upp allt från skälen till att välja forskaryrket till vad som krävs på olika nivåer, vad som är forskningsfusk, handledning, handledare, hierarkier, hackordningar, skryt, utvärdering av vetenskaplig kvalitet och mycket annat. Gustafsson belyser frågorna mångsidigt med hjälp av reflexioner som utgår från ett stort antal egna och/eller andras erfarenheter av konkreta fall och situationer. Att såväl forskningens stimulerande och attraktiva element som dess avigsidor lyfts fram och tydligt illustreras med fallbeskrivningar gör boken till en bra lots för vägen från doktorand till fast tjänst.
Han skärskådar också hur forskarlivets villkor under hans aktiva år förändrats. För det första har forskarvärlden underordnat sig en kontroll- och granskningskultur, som tar sin början redan under doktorandåren och fortsätter hela karriären. Att antalet publicerade vetenskapliga artiklar kommit att betraktas som avgörande mått på forskares kompetens har lett till att det akademiska meriteringssystemet undviker att bedöma varje enskilt arbetes kvalitet. Det förlitar sig i stället på surrogatmåttet antal publicerade artiklar. Följden har blivit att det skrivs och trycks en ofantlig mängd artiklar. Viktiga artiklar drunknar i en »flod av massproducerad standardvetenskap«. Gustafssons uppfattning är att »volymen på utvärderingsansträngningarna nu närmast motverkar forskningens kvalitet«.
Forskningsfinansiärernas betoning av excellens har lett till att mycket stora summor satsas på några få erkänt framgångsrika projekt. Det har lett till »hyperkonkurrens« och skadat forskningen genom att förstärka en informell maktstruktur vid universiteten. Gustafsson understryker att nydanande forskning nästan aldrig ser excellent ut från början och uppstår främst i atmosfärer av öppet samspel.
Ett tredje problem är att universitetets styrning förändrats. Fram till mitten av 1970-talet rådde så kallad kollegial styrning, vilken innebar att lärarna, främst professorerna, deltog i fakultetsmöten och fattade beslut i akademiska frågor. Så är det inte längre. Universiteten med sina fakulteter har närmast blivit linjeorganisationer med utpräglat hierarkiska strukturer. Beslut tas inte längre kollegialt utan av chefshierarkier. Styrningen, som tidigare reglerades av lagar, regler och föreskrifter, sker nu genom konkurrens och prestationer som måttsätts.
Avslutningsvis lyfter Gustafsson fram att det är hans generation professorer och lektorer som »i ledande positioner utformat ett system som fungerar efter enkla volymmått, tvivelaktiga kvalitetsmått«. Det är principer som passar den massproducerande industrin, men »alltför sällan gynnar kreativitet, originalitet eller tankedjup«. Att ändra detta är sannolikt svårt men inte omöjligt. Det »borde gå att få massuniversitet i demokratier att fungera utan att förfalla till maskinell massproduktion«.