»Det är för alla som lider av långvarig smärta som vi har skrivit den här boken«. Så står det redan i första kapitlet i boken som Carin Hjulström, journalist och författare, skrivit tillsammans med smärtläkare Karsten Ahlbeck – och det är många som behöver en sådan bok. Förvånande litet tid i läkarutbildning ägnas åt smärta [1], och kunskapsläget är otillräckligt hos redan utbildade läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal.

Carin Hjulström möter i boken män och kvinnor som har ont, och hon skriver på ett lättläst sätt om hur det kan vara att drabbas av långvarig smärta och om att ta sig vidare. Författarna ger allmänna råd om betydelsen av att vara aktiv, men också specifika träningstips och innovativa sätt att utmana den rörelserädsla som orsakas av smärta. Carin berättar om egna erfarenheter där smärta, stress och höga prestationskrav ledde till depression, minskad livskvalitet och skilsmässa.

Kapitlet »Hur du lyckas med ditt läkarbesök« borde alla läsa som är eller har varit sjuka eller kan behöva vård. Det kan vara svårt att koncentrera beskrivningen av sina besvär på det som är viktigt när tiden är begränsad och oron stor.

Ryggsmärta och huvudvärk är mycket vanliga tillstånd, men när är de farliga? Oftast inte, men vad behöver utredas? Primärvårdsläkaren kan hitta röda varningsflaggor som kräver omedelbara insatser och snabb utredning. Frånvaron av tydligt samband mellan bilddiagnostik av ryggen och hur ont det gör diskuteras.

Karsten Ahlbäck är tydlig med att det inte finns något läkemedel som helt tar bort långvarig smärta, och även om en del patienter har nytta av något eller några smärtstillande medel bör man använda dessa övergående, medan man aktiverar sig, och alltid ha som mål att minska och på sikt avsluta läkemedelsbehandlingen. Läkemedel utan effekt men med risk för biverkningar och beroende ska trappas ned och avslutas, och kloka anvisningar för detta lämnas. Däremot är nyttan okänd av muskelavslappande medel med oklar verkningsmekanism och utan aktuell dokumentation (orfenadrin och klorzoxazon). Framför allt för äldre med långvarig smärta finns stor risk för främst antikolinerga, i bästa fall obehagliga och i värsta fall potentiellt farliga biverkningar som bland annat takykardi, yrsel, förvirring, muntorrhet och urinretention. Majoriteten av dem som Carin Hjulström träffar är medelålders och tål därmed smärtstillande medel bättre än äldre [2].

De flesta patienter med långvarig smärta träffar inte smärtspecialist med goda kunskaper om smärtstillande medels farmakologi och med planerad bedömning av risk respektive nytta av ett eller flera smärtstillande medel. Många patienter kan därför fortsätta att använda dessa medel under lång tid utan sådan utvärdering, så länge recepten förnyas.

Lindring av krampartad smärta hos en medelålders man genom upprepade injektioner av botulinumtoxin i muskler i nedre extremiteten beskrivs, och Karsten Ahlbeck kommenterar att »man inte ska ge botulinumtoxin på lösa boliner i diverse muskler som gör ont«. Jag är tveksam till att en ovanlig behandling utanför egentlig indikation tas upp i första patientberättelsen.

Sammanfattningsvis genomsyras boken av kloka råd avseende det liv som man kan leva trots smärta. Betydelsen av ett kompetent behandlingsteam betonas, men sådana team finns inte ännu för alla individer på alla orter i Sverige. Vi hoppas att det blir bättre!

Boken kan rekommenderas till alla som har långvarig smärta. Varför inte också till deras närstående och mer eller mindre kompetenta behandlingsteam?