För tillfället är denna 88-åriga kliniska farmakolog, politiker och ämbetsperson aktuell med manifest-memoarerna »Om att aldrig ge upp«, berättat för och nedskrivet av Ingrid Kinne Lindgren. Boken rymmer ett imponerande cv, framgångar och misslyckanden, vänner och fiender.

Som första kvinna på posten som Socialstyrelsens generaldirektör tog Barbro Westerholm år 1979 bort sjukdomsklassificeringen av homosexualitet i Sverige, enligt egen utsago såväl omedveten som obrydd över hur politiskt laddad frågan var. Samtidigt låter hon förstå att ointresset för politiska ränker och rävspel sannolikt gjort henne formellt mindre framgångsrik. Hon kom ihop sig med ansvarig minister och det blev enbart en mandatperiod på Socialstyrelsen och politiska missräkningar ledde till ett litet snöpligt slut på karriären inom Världshälsoorganisationen.

Jag, som inte är särskilt ung men ändå inte ens är hälften så årsrik som Barbro Westerholm, känner henne bäst som politiker. Som folkpartist och riksdagsledamot drev hon på 1990-talet frågor om likabehandling. I dag känns somliga landvinningar inom hbtqi så självklara att det är svårt att förstå att det någonsin varit kontroversiellt. Men Westerholm påminner oss om aidsskräck, »drag under galoscherna« och KDS, hur enskilda politikers engagemang kan vara instrumentella för förändring. För den framlidne förre folkpartiledaren Gunnar Heléns devis om att »vara liberal är att vara kluven« finner man föga belägg. Surrogatmödraskap – ja, tobak – nej, sprututbyte – ja, spel och dobbel – nej. Den enda fråga som egentligen lämnas obesvarad är varför hon aldrig blev minister.

»Min roll har varit att göra vad jag kan för att undanröja hinder för människor att leva sina liv som de önskar så länge de inte skadar någon annan«, skriver Barbro Westerholm. I samband med nästa val lämnar hon riksdagen, enligt egen utsago eftersom hon »inte har tid« men man skönjer också en besvikelse över var Liberalerna står i dag. Hon gick trots allt med i partiet när det leddes av Bengt Westerberg – som redan gjort klart att han framgent sannolikt kommer lägga sin röst någon annanstans.

Men, men. Man får ju aldrig ge upp, utan ta fram sin inre Barbro Westerholm. Sluta gnäll – agera! Politik är det möjligas konst.