Jakob Ratz Endler är narkosläkare och är känd för den svenska läkarkåren genom uppskattade krönikor i Läkartidningen.

Nu har han publicerat denna lilla och mycket personligt hållna bok (144 sidor) om att hantera döden. Den riktar sig till alla, såväl lekmän som läkare. Författaren utgår främst från sina egna erfarenheter, men även andras berättelser. Perspektivet är naturligtvis framför allt narkosläkarens mer avgränsade inblick i patienternas liv, till exempel före en operation eller vid beslut i livets absoluta slutskede. De många sjukdomsfallen beskriver akuta, oväntade och ibland dramatiska situationer.

Jag börjar med läkarperspektivet. Akutläkaren, kardiologen och invärtesmedicinaren känner nog igen de allra flesta fallbeskrivningarna och kan reflektera över sina egna erfarenheter av liknande fall. Säkert minns man hur kommunikationen gått till mellan patienten, de anhöriga och en själv som läkare. Författaren beskriver hur tillfredsställande det är när han verkligen lärt känna patienten och hans eller hennes individuella perspektiv. I döendeprocessen är det angelägnare än någonsin att se till det individuella, och läkaren bör naturligtvis skaffa sig kunskaper och erfarenheter så att han eller hon inte står handfallen.

När det gäller patienter och anhöriga så finns det också många exempel att ta till sig, men man ska ha i minnet att ingen människa kommer att drabbas av alla de svårigheter som beskrivs i boken. Därför bör man som patient eller anhörig inte fördjupa sig i alla beskrivningar, som kan bli förvirrande och rentav skräckinjagande, utan söka stöd i sjukdomsfall som liknar ens eget. Det finns dessutom åtskilliga andra böcker och avhandlingar som beskriver både god och dålig kommunikation inför döden.

När det gäller lekmän och människor i allmänhet, som ännu inte råkat ut för en dödlig sjukdom, bör man tolka sjukdomsfallen försiktigt. När vi känner oss friska vet vi ju ingenting om vilka svårigheter som väntar oss, och hemska fallbeskrivningar kan säkert spä på dödsångesten om man har sådana anlag.

Huvudbudskapet i boken är att patienten bör tala med sina anhöriga och framför allt med sin läkare. Kunskap om patientens föreställningar, farhågor och förhoppningar ger trygghet för alla i svåra situationer. Kanske för läkaren in dina önskemål i journalen för att underlätta de svåra beslut som inte sällan måste fattas mot slutet. Alla läkare har inte i sin utbildning fått träning i att tala om döden med patienter och anhöriga, och detta kan nog hämma en god kommunikation.

Vad som möjligen saknas i denna bok är den långsamma dödsprocessen. Åttio procent av dagens patienter kommer att dö först efter en längre tids sjukdom och successiv försvagning. Oftast somnar patienten in helt lugnt. Om man säkerställer en bra patient–läkarkontinuitet finns det därför många tillfällen till samtal. Till dessa kan naturligtvis också anhöriga bjudas in, men bara om patienten själv önskar det.