Författaren till denna bok har 50 års erfarenhet som läkare och har mot en bakgrund inom reumatologi och rehabiliteringsmedicin varit verksam som smärtspecialist. Grunden för hans verksamhet som läkare har varit en helhetssyn på människan, och han är väl förtrogen med inte bara delar av den västerländska filosofin utan också med kinesiskt och kristet tänkande.

I boken får man följa en ung kvinnas – Sofias – väg från tidiga medicinstudier till att bli en uppskattad allmänläkare. Inledningsvis är hon skeptisk till utbildningen därför att den är alltför mycket fokuserad på biomedicinsk vetenskap och förbigår läkekonsten. Hon tycker att utbildningen syftar till att producera människoingenjörer. Eftersom hon till sin natur är humanist värjer hon sig mot en sjukvård som är baserad på en positivistisk människosyn: människan är inget annat än materia, och därför är en sjuk människa liktydigt med sjuk kemi. Den sjuka kemin undersöks med kemiska metoder och åtgärdas med kemiska substanser (läkemedel).

Sofia får i ett sent skede av utbildningen tillfälle att verka på en vårdcentral där hon upplever hur hon kan hjälpa sina patienter med de medel som läkekonsten erbjuder: vänligt bemöta, lyssna och visa engagemang, bekräfta och visa medlidande, visa tydliga tecken på förståelse och att – i ordets djupare mening – se den hjälpsökande. Hon lyssnar till patientens berättelse (tar upp en utförlig anamnes) och visar att hon tar patienten på allvar: » …utan medlidande gick det inte att minska någon annans lidande«. Men hon försummar inte att också göra en noggrann manuell undersökning. Hon utvecklar så småningom en förmåga att inte bara lära känna patienten utan också förstå den verkliga orsaken till patientens besök på vårdcentralen. Det den manuella och kemiska undersökningen visar och det hon får veta genom att skapa förtroende ger henne sedan underlag för val av behandling. En del av behandlingen är av traditionell karaktär: kirurgi, läkemedel, fysioterapi samt kost- och motionsråd. Men inom läkekonsten utnyttjas också läkarens sätt att uppträda inför patienten. Det är nämligen sedan länge känt att läkaren genom sitt sätt att vara kan initiera självläkande processer (iatroplacebogenesis). Likaväl som förhållandet mellan hälsa och sjukdom innehåller svårbegripliga moment så innehåller också botandet mystiska komponenter: »Det ligger en läkedom i det mänskliga mötet med människokärlek, förtroende, förståelse, beröring och respekt«, säger hennes mentor. Boken ger insyn i Sofias fortlöpande kontakter med ett antal patienter så att läsaren får uppleva dynamiken i den läkande processen.

Personligen har jag haft nära kontakt med patienter med långvarigt lidande som trots utförliga utredningar saknar diagnos (idiopatisk långvarig smärta) och tvingats uppleva att den biomedicinska vetenskapen inte har något att erbjuda dessa – ofta på grund av oförståelse – gravt traumatiserade patienter. Det är i kontakt med denna grupp av patienter som det kan bli aktuellt att se över sitt sätt att bemöta, lyssna och visa förståelse: att tillämpa god läkekonst. Också inom akutmedicinen kan denna metod ge resultat. Boken ger exempel på hur patientens önskan om läkemedelsbehandling visar sig vara omotiverad när anamnesupptagningen avslöjar psykosociala problem som inte låter sig framgångsrikt behandlas med läkemedel.

Jag hoppas att med denna korta recension av en omfattande och innehållsrik bok lyckas tydliggöra behovet av läkekonst i modern svensk sjukvård.