Karolina Widerström skrev år 1888 in sig i den svenska historien som den första kvinnliga legitimerade läkaren, utexaminerad med fina vitsord från Karolinska institutet. Hon öppnade eget och blev snabbt mycket populär. Med det kunde hon varit nöjd.

Men det var hon inte. Karolina Widerström gjorde sig tidigt ett namn genom sitt motstånd mot kvinnors obändiga korsetterade klädedräkt. Hon fortsatte med åren att, vid sidan om sin privatpraktik, ta ställning i de stora samhällsfrågorna: sexualpolitik, prostitution, mödrars villkor, tuberkelsjuka barn, allmän rösträtt.

I den nyligen utgivna antologi-biografin »En Qvinna läkare!« ger sex akademiker en mycket läsvärd, nyanserad och fullödig spegling av Karolina Widerströms liv och gärning. Varje kapitel tar sig an någon fasett av henne som person, hennes allierade och den tid hon levde i.

Genomgående framträder en feminist, en »kvinnosakskvinna«, som vigde sitt liv åt kampen för politisk och professionell jämställdhet i ett i övrigt genompatriarkalt samhälle. Fajterna handlade om kvinnors rätt till plats inom akademin, till tjänst inom staten, till sin egen kropp – den en gång så radikala tanken att kvinnor också är människor.

Som frisinnad och liberal visade hon i både ord och handling sin tro på utbildning och upplysning som grundläggande för individuell frigörelse. Så här mer än 100 år senare finner man även en del särartsfeministiska tankegångar: kvinnor, i egenskap av sin kvinnlighet, bidrog med perspektiv som annars saknas.

Boken tecknar bilden av Karolina Widerström som en samvetsgrann, leveranssäker pragmatiker. Hon förstod att moderniteten som projekt krävde föreningsliv och reformer. Läkaryrket gav förvisso pondus och auktoritet, men det är hennes enorma arbetskapacitet, hennes mästerliga nätverkande och byråkratiska fingerfärdighet som gör henne politiskt framgångsrik. Hon var ingen radikal suffragett, utan en del av den folkrörelsetradition där man hellre begärde ordet än krossade fönster.

Men Karolina Widerströms liv är också andra enskilda kvinnors historia. Hon hade inflytelserika och bildade vänner, som kollegan Ada Nilsson och författaren Elin Wägner. Hon kämpade inte i ensamhet. Kvinnor umgicks i sina salonger, fann styrka i gemenskap och förflyttade ibland berg.

Själv levde hon sitt liv i en ståtlig våning på Fleminggatan i Stockholm, huvudsakligen tillsammans med läraren tillika rektorn Maria Aspman. Deras privata relation är i det fördolda, för förargligt nog brände Karolina Widerström alla personliga brev och handlingar. Visst hade det varit spännande att veta mer om vem hon egentligen var, när hon bara var Karolina och inte den käcka doktor Widerström?

Men kanske är det inte mer än rätt att hon fick behålla det för sig själv. Nästan all övrig tid är ju väl dokumenterad, då hon låg i kamp för att möjliggöra mycket av det som jag och mina kvinnliga vänner och kollegor i dag tar för givet.