Åke Andrén-Sandberg har givit ut en bok innehållande en samling essäer om patienter med titeln »En sjukdom att skära bort. Men varje människa är unik«. Hans mål med boken har varit att visa individen bakom svepande begrepp som »patientflöden« och »teman«, och han har därför låtit varje bokstav i alfabetet bli ett kapitel om en person med ett fiktivt namn på den bokstaven. Jag tror att det är något alla kliniskt verksamma kollegor upplevt – tröttheten över ständigt hurtiga konsulters terminologi kontra människan vi har framför oss i mottagningsrummet. Det hedrar författaren att han velat synliggöra de människor som passerar revy under ett yrkesliv. Han har därtill gott minne för detaljer.

Språket reflekterar tidsåldern, och många av författarens berättelser måste härröra från hans tidiga karriär. Han är kirurg, pankreaskirurg, och patienterna han beskriver har nästan uteslutande pankreascancer. Titeln »En sjukdom att skära bort« förmedlar hur han ser på sjukdomen, och många texter uttrycker stor optimism kring denna behandlingsmetod. Även givet att flera berättelser tidsmässigt placerar sig före de onkologiska behandlingsmöjligheternas tid så är det förvånande. Själv tänker jag på pankreascancer som den cancer man kanske sämst botar med skalpellen. För en onkolog är en pankreascancer, likt ett osteosarkom eller en leukemi, mikrometastaserad vid diagnos och nästan utsiktslös att bota med kirurgi enbart.

För vem är boken skriven? Kollegor? Allmänheten? Beslutsfattare? Möda har lagts på att förenkla medicinsk terminologi, men ändå har man kvarlämnat begrepp som är sjukvårdsspecifika. Ett dilemma när man ska sätta samman en samling av människor man minns från en lång karriär är just att de genomsnittliga nog har bleknat ur minnet. Kvar är patienten som levde 7 år med spridd pankreascancer, en 85-åring som Whipple-opererades och flera liknande »anekdotiska fall«. Vi lär oss inom vetenskapen att tänka kritiskt och ej förlita oss på minnet av anekdotiska fall, men inom skönlitteraturen så är det ofta just dem vi lyfter fram. Jag kan tänka mig att framtida patienter som läser denna bok kommer att hoppas att just deras levermetastaser också kan opereras bort med hänvisning till den patienten i essäsamlingen som hade nytta av sådan kirurgi.

En senior och erfaren kirurgs tillbakablick rymmer mycket. Min övergripande känsla efter att ha fått ta del av Åke Andrén-Sandbergs berättelser är att vi är överens om vikten av att se personen bakom sjukdomen och att aldrig förledas att se människor som siffror, produktionstal eller beställningar.