Kai Simons, som är finsk läkare och biokemist, har arbetat i Helsingfors, Heidelberg och Dresden under sina yrkesverksamma år. Han tar oss med från publikationen av de första studierna av cellens membran vid disputationen 1958 tills han lämnade Haartmaninstitutet i Helsingfors. Han beskriver också livfullt sina egna patientstudier, då han samlade saliv, magsaft och tarmsekret för att mäta biologiska ämnen.
Simons fortsätter forskningsverksamheten på det europeiska molekylärbiologiska laboratoriet EMBL i Heidelberg. Där finns både kvalificerade forskargrupper och modern teknologi. Efter hand utvecklades även ett embryo till vaccin med det virus och den virusvektor, Semliki Forest, som gruppen arbetade med. Delarna om cellmembranets fetter och den punktvisa förståelsen av membranstruktur och så småningom även av vissa funktioner är fascinerande. Han visar klart hur man först i efterhand inser vilka stora insatser som gjorts för att rena och karakterisera okända fetter och proteiner. Dessa döptes sedermera till membranflottar. Simons beskriver det täta och idéstimulerande arbetet som alla de molekylärbiologiska grupperna bidrog till. Man gläds när något försök äntligen lyckas, och blir frustrerad över oförstående överordnade.
Efter Berlinmurens fall 1989 skulle forskningen i f d Östtyskland byggas upp. Här handlar det om det stora uppdrag Simons fick, att nydana ett förfallet medicinskt universitet i det nya västlandet. 1997 besökte Kai Simons med sin familj för första gången Dresden för att överväga om man där skulle kunna bygga ett Max Planck-institut för molekylär cellbiologi.
I Dresden får vi följa hur vetenskapliga studier, seminarier och diskussioner övergår i projektmöten, kommittéer och rekryteringsmöten. Simons tar uppgiften att arbeta för Europa och att vara en europé på största allvar, och han betraktar sig själv som arbetande både i vetenskapens värld och i samhällets tjänst. Han bygger nu ett välfungerande och dynamiskt centrum för cellbiologisk forskning i Dresden.
Simons biografi betonar särskilt hur hans främsta drivkraft har varit att få grupper att samarbeta för att uppnå alla fördelar detta kan ge. Han beskriver hur han själv arbetat i olika miljöer och i olika länder för att försöka uppnå kvalitet i sin egen forskning. Det är intressant att djupdyka i dessa vedermödor på så nära håll och förstå hur han hanterar framgångar och frustrationer som medarbetare eller som chef. Simons förmedlar en stark känsla av sin omsorg och noggrannhet både vad gäller analyserna och i kontakten med sina medarbetare. Boken ligger mitt emellan facklitteratur och skönlitteratur och är intressant för akademiker och akademikerfamiljer, som kommer att känna igen sig i slitet mellan forskningens olika krav på ständig närvaro.
