Våren är ansökningarnas tid, då flertalet beslut medför lika tvära svängar som när smältvattnet från snödrivan letar sig fram över den frusna marken. Ska jag söka för äldre, nästan genomförda och välfinansierade projekt, eller ska jag våga sticka ut hakan med nydanande projekt i uppstartsfas? Borde den unga kommande forskaren eller den seniora välmeriterade forskaren stå som huvudsökande? Kan en dålig ansökan vägas upp av ett bra projekt? Har man verkligen större chans att få medel med en ansökan än ingen ansökan? Dessa vanliga frågor tar sig Mats Ulfendahl an på ett beskrivande sätt i boken »Forskning och pengar«. Han beskriver insiktsfullt forskningsfinansiering som ett system, från finansiärerna, via ansökningsprocessen och granskningsförfarandet till själva ansökans uppbyggnad. Mats Ulfendahls gedigna bakgrund som bland annat huvudsekreterare för Vetenskapsrådet kommer väl fram, framför allt när det gäller hans erfarenheter på den granskande sidan av ansökningar.

Upplägget av boken är faktabaserat och beskrivande, särskilt i bokens tidiga kapitel om just forskningsfinansiärerna och deras roll i forskningssystemet. Med kännedom om författarens erfarenhet blir jag nyfiken på vad han tycker om detta system och kan stundvis sakna det mer problematiserande anslaget som kommer fram mer i de senare kapitlen om bedömningar av ansökningar. Bokens avslutande kapitel berör det som utlovas på dess baksida, nämligen praktiska tips och råd.

Jag funderar ibland på för vem boken är skriven, Mats Ulfendahl använder den vaga termen »forskaren«. Själv väger jag mellan doktorander och seniora forskare. Seniora forskare känner nog väl igen beskrivningarna av processen att söka medel och förklaringsmodellen till den ofta knappa återkoppling som levereras med avslag trots att en gedigen referentgranskning genomförts, men finns det något nytt för seniora forskare i boken? Jag funderar på om boken skulle kunna ingå inom ramen för doktorandutbildningen, men kan beskrivningen av den krassa verkligheten, med fler bra projekt än medel kan täcka, avskräcka doktoranderna att fortsätta? Jag landar i att denna bok har både ett utbildande värde och många viktiga budskap, där nog faktiskt samtalet runt boken såsom i en klassisk bokcirkel för forskargrupper borde ge störst värde.

Vad jag tar med mig själv? Med risk för att likt en filmtrailer avslöja huvudbudskapet i boken kommer jag själv att granska min senaste ansökan utifrån varje kapitel i boken. Sammantaget tolkar jag Mats Ulfendahls huvudbudskap som att en ansökan inte är något som borde sättas samman under ansökningstidens sista timmar utan något som kräver en gedigen analys och matchning mot rätt finansiär. Boken har inte den snabba checklista som jag hade förväntat mig innan jag läste den, men jag uppskattar just att en sådan saknas efter att ha läst den. Jag tar till mig insiktsfulla råd om hur ansökningarna bör få ta sin tid, precis som våren verkar göra i år.