Dagens läkarstudenter är mer ambitiösa än tidigare generationer och kurslitteraturen har genomgått stora förbättringar. »Kliniska färdigheter«, som initierats av Knut Aspegren och Stefan Lindgren, upplevde jag vid genomläsning för ett tiotal år sedan som en lärobok med betoning på breda professionella färdigheter men utan stora inslag av detaljerat kroppsstatus. Jag välkomnade läroboken som ett positivt brott mot min egen kurslitteratur från 90-talet, där en förlegad kunskapssyn dominerade, med läkaren som en självklar auktoritet och långt ifrån »all evidence-based«.
Under redaktion av Pontus Karling har nu »Kliniska färdigheter« utvecklats ytterligare, och det läsaren noterar vid en första genombläddring är fylliga kapitel om kroppsstatus. Hjärta, lungor och rörelseapparaten behandlas utförligt, liksom kvinnliga och manliga genitalier och övriga klassiska ämnesområden. Beskrivningarna ger ett uppdaterat intryck och illustrationerna känns professionella. Jag känner mig lite kluven inför läroböckers genre-bilder där skådespelare illustrerar kliniska situationer med allt vad det innebär av ilsket blåa sjukhuskläder och väteperoxidblekta tänder. Samtidigt förstår jag svårigheterna med att ta foton ute i den autentiska verksamheten. Kapitlet »Neurologi« erbjuder å andra sidan befriande egenfotograferade illustrationer av neurologiskt status.
En koncis introduktion berör först den professionella rollen, medicinskt beslutsfattande, patientkonsultationen och det svåra samtalet. Merparten av läroboken inbegriper sedan de olika statuskapitlen, och i slutet lämnas ytterligare utrymme för övergripande ämnesområden. Till min stora glädje finner jag ett eget kapitel om teamarbete, vilket värmer hjärtat hos den som dagligen försöker föra ut vikten av tvärprofessionellt samarbete. Det är också glädjande att det ingår en egen del där evidensen för de olika statusundersökningarna granskas i sömmarna.
Att genom utbildningen skolas in i vårt yrke innebär att få en förtrogenhet med kunskapen som man dagligen ska befatta sig med. Under utbildningen får vi genom repetition bekanta oss med hela fältet upprepade gånger, och på så sätt blir vi som fisken i vattnet i vår kliniska verklighet: inledningsvis i patologin, vidare genom att öva de kliniska färdigheterna på våra sjukhusplaceringar och slutligen genom att tillämpa klinisk handläggning i arbetet som läkare.
Det är berikande att läsa läroböcker som specialist – dels återknyter man bekantskapen med gamla färdigheter, dels tillägnar man sig helt nya kunskaper. Kapitlet »Gynekologi« har fått en förenklad terminologi och blivit mer ändamålsenligt än tidigare läroböcker jag tittat på. Genom att läsa kapitlet om lungor har jag nu också förstått att detta organ i större utsträckning bör auskulteras på ventralsidan, och jag har också tillägnat mig en strukturerad guide i lungperkussion. Jag har också lärt mig att en lever ska perkuteras, inte palperas, och att Apleys test för knäskador med fördel kan ersättas med McMurrays.
Om jag skulle lämna in ett önskemål för utveckling av läroboken så skulle det vara hjälp med att formulera remisser till andra specialiteter. Med tanke på ämnets svårighet och de konflikter som detta arbete leder till i den kliniska vardagen så är det inte mer än rätt att studenten får en strukturerad introduktion även till detta svåra ämne.
Sammantaget finner läkarstudenten i »Kliniska färdigheter« en jättefin introduktion till ämnesområdet – kondenserad, strukturerad och lättläst. En genomläsning väcker mycket intresse för ämnet. Tänk att få glädjen att lära sig allt det här för första gången!
