När jag blev tillfrågad om jag ville recensera Karin Jensens bok »Hoppets anatomi«, blev jag glad. Jag hade hört talas om boken i medierna, då hon hade intervjuats i både Sveriges Radios »Kropp & själ« och »Studio ett«, och det hade gjort mig nyfiken. Dessvärre grusades mina förhoppningar ganska snart. Enligt baksidestexten är Karin Jensen docent och forskare vid KI och en av världens främsta placeboforskare. Boken är drygt 200 sidor lång och uppdelad på tio kapitel. De inledande kapitlen är de som är mest läsvärda. Vi får lära oss att ordet placebo kommer från latin och betyder »jag ska behaga«, och användes, förmodligen, för första gången utanför en religiös kontext i två föreläsningar år 1772 av den skotske naturvetaren William Cullen. Termen placebo förekom dock först tretton år senare i ett medicinskt uppslagsverk, ordboken »New Medical Dictionary«. Vidare får jag lära mig att placebobehandling först började användas inom medicin i mitten på 1900-talet, men dessvärre saknas referens till detta intressanta påstående.

Boken är full av bättre och sämre anekdoter. Dessvärre är många för koncisa eller saknar all relevant information, vilket gör att de lämnar fler frågor än svar. Ett sådant exempel är när Jensen berättar om ett patientfall, som hon kallar Marie, som felaktigt hade fått diagnosen ALS. Marie, får vi veta, var mitt uppe i karriären, hade ett aktivt liv på fritiden med sin familj och hade drabbats av sväljningssvårigheter. När Marie sedermera utreddes och fick reda på att hon drabbats av sjukdomen ALS berättade hon att hon tyckte att kroppen kändes annorlunda nästan direkt. Maries symtom förvärrades, och efter en tid hade hon periodvis svårt att äta. Plötsligt kom ett nytt besked – diagnosen hade varit felaktig. Successivt förbättrades Maries hälsa, och hennes symtom likaså. Jensen berättar att Maries berättelse berörde henne starkt, och hon reflekterar över hur kraftigt de negativa förväntningarna av diagnosen ALS påverkade Maries hälsa. Men där tar reflektionerna slut. Som nyfiken läsare vill man veta mer: Vilken diagnos hade Marie? Hur kunde man ta så fel när man ställde diagnosen? Och vad är det Jensen vill belysa?

Dessvärre finns ett flertal djupt problematiska påståenden i boken. Jensen skriver att vi människor formas av våra sinnesintryck, erfarenheter och sociala omgivning och att våra egenskaper alltså inte är medfödda – och att detta inte minst gäller sjukdom och hälsa. Menar Jensen att våra egenskaper, eller färdigheter såsom vårt språk eller syn, inte till stor del är medfödda? Några sidor senare frågar sig Jensen vilken likheten är mellan »dagens moderna medicin och religiös tro«, och landar i det besynnerliga påståendet att båda är »normsystem«. Både modern medicin och religiös tro utgörs således av en rad »övertygelser som påverkar vilka val vi gör och hur vi mår«. Hur menar Jensen egentligen? Menar hon att det inte finns en uppenbar skillnad mellan religiös tro och vetenskap? Hur ställer hon sig till demarkationsproblemet?

Jag tror Jensen är något på spåren då hon vill synliggöra placebons effekt för olika behandlingar, men jag hade önskat att bokens redaktör hade hjälpt henne att sortera bland alla anekdoter och stryka meningar såsom »placebo är lite som att betrakta avigsidan av en vacker handknuten matta«. Boken hade också varit förtjänt av en tydligare röd tråd; nu får jag uppfattningen att boken från början var en essä, som sedan omarbetats till en bok. Även om jag har mycket att invända vad gäller vissa av Jensens grundläggande (vetenskapliga) antaganden om oss människor, så hoppas jag att boken kan väcka en debatt kring placebos betydelse inom framför allt medicin.