Redan titeln på Christer Peterssons bok »Allt som händer när ingenting händer« väcker frågor. Vad menar han med sitt senaste verk? Vad är det som ändå sker? I decennier har han, allmänläkare, föreläsare, lågmäld debattör och krönikör, delat med sig av sina tankar. Utan spår av övertoner väcker han hopp om att det går att se mer än orsaker till människors kroppsligt och själsligt upplevda obalans. Också i boken »Kunskap och läkekonst« från 2014 tänker Petersson högt och insiktsfullt runt läkares särskilda allmänmedicinska kunnande. Inget vetande kan någonsin komma i närheten av att fånga livets rörelse. Ändå finns den. Humanistisk syn på värld inklusive människa ställer han aldrig mot värdet av det den goda naturvetenskapen gjort för medicinsk kunskap. Dualistiskt skapade digitala medel kan ingen någonsin tillämpa för att framgångsrikt förstå människors subjektiva, nedsatta hälsa. Skeenden i möten mellan samtalande människor innehåller inga mätbara variabler och kan aldrig evidensbestämmas.

I hans senaste bok får vi ta del av hans nära förhållande till naturen och indirekt av hans syn på människans inneboende krafter. När jag hemma läser boken ser jag honom sitta nära Lövsjön med en anteckningsbok i knäet och penna till hands, redo att skriva ned sina reflektioner över det naturen i all sin rikedom visar. Hans beredskap att förutsättningslöst vilja läsa (inte lösa) livets komplexitet vilar på öppenhet också inför filosofers, poeters, mystikers och andra konstnärers syn på människans ofrånkomliga förbindelse med naturen runt henne. Instinktivt drivs vi att förstå eller, som ersättning, bilda egna förklaringar till det vi inte ser. Så handlar vi när livets ohämmade rörelse stör våra egna etablerade vanor.

Författaren Stefan Edman väver i sin baksidestext samman humaniora, naturvetenskap, omfattande statistik och poesi. I relation till livets rörelse måste också läkare vara sinnliga i vissa lägen och rationellt sakliga när vi möter evidensbaserade fakta. Peterssons text är inte biomedicinskt informativ. Hans inspirerande berättelser får mig ändå att reflektera över den obalans mellan naturvetenskap och humaniora som också allmänläkare utsätts för under sin grundutbildning. Texten visar oss hans täta förbindelse med och kärlek till det som lever. Den får mig att dras med och förundras över livets sökande, immanenta gång.

Växter, örter, träd söker ständig inre förening med sitt ursprung, solen. Vi vill också vara nära den fysiskt trängre värld vi en gång abrupt drevs ur och hade att finna oss i ett vida större utrymme. Känsla av att vara nära andra uppnår vi som bäst via hud- och blickkontakt. Petersson på gårdstunet vid Lövsjön är tyst, stilla och eftertänksam. Han visas allt från sniglars rörelser till poeters tankar. Hans hållning får oss att vilja se och förutsättningslöst lyssna också till människor. De kommer inte bara för att få diagnos. Med sina symtom vill de indirekt också få känna sig sedda och ges tillfälle att tala och bli mötta, vara nära. Boken med sin litterära stil rekommenderas också till läkare. Den påminner oss om att vi kan förstå lite mer av hela människan om vi har ro att förundras över det vi inte kan se ske, men som ändå händer framför våra ögon.