Bengt Järhult kallar sig gärna debattör, provokatör eller till och med bråkstake. Sådana behövs. Bara från 1990 har han skrivit över 150 artiklar i Läkartidningen; oftast vassa debattartiklar om dålig sjukvårdspolitik men även många bokrecensioner. Nu sammanfattar han sitt debattliv och sina 40 år som distriktsläkare i småländsk glesbygd i en bok på mindre än 100 sidor.
Bengt Järhult har en närmast idealistisk inställning till sin läkargärning. Han vill sina patienters bästa, »tjäna folket«. Det får konsekvenser för hans syn på hur svensk sjukvård borde vara organiserad. Han ser sjukvården först som en medmänsklig plikt i ett välfärdssamhälle och inte som en marknad med privatiseringar, vinstintressen och tillfredsställande av efterfrågan snarare än medicinska behov. Bort med new public management och en överbyggnad av regionbyråkrati som kväver läkaren som professionell aktör. Bort med okunnig detaljstyrning i form av irrelevant räknande av pinnar och försök med snedvridande ekonomiska incitament. Han är kritisk inte bara till gruppen sjukvårdspolitiker och tjänstemän utan även till våra egna organisationer, främst Läkarförbundet, ett förbund som inte alltid har patienternas bästa för ögonen utan ofta ser till det man uppfattar som sina medlemmars intressen. Läkaresällskapets etik står bättre i kurs hos Bengt Järhult.
Själv uppmärksammade jag Bengt första gången i början på 1980-talet när han hårt kritiserade ett läkemedelsföretags tvivelaktiga marknadsföring av den då exklusiva och dyra syrareducerande magmedicinen Tagamet. Ännu tidigare, redan som student på barnkursen, förordade han bojkott av en kursfest finansierad av Semper och blev förlöjligad av kurskamrater. Sedan dess har han konsekvent undvikit bolagens tillställningar men, vid tillfällen då det varit motiverat, som vårdcentralschef själv bjudit in läkemedelsbolag för information och diskussion. Fika eller mat vid sådana möten har vårdcentralen betalat, och därmed påtagligt förändrat spelplanen.
En central fråga i sjukvårdsdebatten är om sjukvården i första hand ska tillfredsställa marknadens efterfrågan, ofta rörande enklare, självläkande åkommor, eller tyngre medicinska behov, exempelvis hos multisjuka äldre. De är alltid sämre på att manifestera sina behov som efterfrågan på en marknad. Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) från 1982, som Bengt Järhult ofta stödjer sina resonemang på, tar klart ställning för att den offentligt finansierade vården ska ges efter medicinska behov. Men, som Järhult skriver, HSL är en ramlag, och den som bryter mot denna lag undgår nästan alltid påföljd. Därför behövs debattörer som visar på konsekvenserna av marknadisering, nätläkarbolag, privata sjukförsäkringar och ökande privatiseringar, ofta med vinstintressen som drivkraft.
Vårdval i primärvården analyseras. Förr: rambudget, större läkarinflytande i primärvårdens organisation och innehåll, samarbete mellan de olika enheterna i en samlad primärvård. Nu: ofta okunnig detaljstyrning, konkurrens i stället för samarbete och ekonomiska incitament som fragmenterar primärvårdens helhet.
En avslutande allegorisk satir var det enda som inte föll mig i smaken. Jag hoppas att kollegor, politiker och många andra sjukvårdsintresserade, även de som har andra politiska grundvärderingar än Järhult, läser denna korta men innehållsrika bok. Den är fylld av ett livs arbetsglädje, insikter och klokskap.