Vad är kreativitet? Frågan blir avgörande för Kyagas och Mattssons bok. Trots att boken problematiserar begreppet kvarstår en känsla av att kreativitet är något mer än att ha ett kreativt yrke. Författarna växlar ganska obehindrat mellan ordet kreativitet i generell bemärkelse och de fördefinierade kreativa yrkena som undersökts i de registerstudier som Kyaga och medarbetare har utfört. Boken är en populärvetenskaplig utveckling av dessa studier och Kyagas avhandling på samma tema.

En annan avgörande företeelse återkommer: alkoholen och drogerna. Registerstudierna tydde på att vissa kreativa yrken hade mer uttalade alkoholproblem än andra. Men även om man skulle ha justerat för allvarliga alkohol-/drogproblem kvarstår misstanken att lindrigare konsumtion också kan påverka sambandet.

Bokens många exempel på kända personer och deras egen upplevelse av sin diagnos och kreativitet är givande. Tyvärr efterdiagnostiserar man även flertalet historiska personer. Det blir anekdotiska bevis, och något som Amos Tversky och Daniel Kahneman kallat för tillgänglighetsheuristik. När författarna spekulerar om huruvida Leonardo da Vinci skulle ha kunnat diagnostiseras med ADHD blir det närmast parodiskt. Diskussionen går från vissa typiska drag till en fundering om huruvida centralstimulantia skulle ha påverkat hans verk och slutar i att »de diametralt olika aspekterna av ADHD [sällan] varit så tydliga som hos just Leonardo da Vinci«. Det blir anakronistiskt och kontrafaktiskt.

Författarna påtalar att det verkliga sambandet är det mellan kreativa yrken och förstagradssläktingar till personer med psykisk sjukdom. Vad gäller sambandet som antyds i titeln gäller det främst ett svagt samband mellan bipolär sjukdom och kreativa yrken. Författarna försöker inte dölja detta, men samtidigt tror jag att läsaren lämnar boken med en känsla av att sambandet mellan kreativitet och galenskap är välbelagt.

Nypublicerad forskning [1], som också baseras på svenska register och inkluderar fler yrken och fler diagnoser, visar att depression och ångest har en starkare koppling till kreativa yrken och att sambandet mellan bipolaritet och kreativa yrken inte är specifikt utan också gäller för hjälpande yrken. Men sambandet mellan släktingarna och kreativa yrken replikeras, vilket stärker bokens huvudmodell – den av en kreativ jämvikt.

Modellen för ett ekvilibrium baseras på att personlighetsdrag till stor del är genetiska och att släktingar till personer med psykisk sjukdom därför har vissa av de drag som patienterna har. Men det innebär inte per automatik, som författarna skriver, att släktingarna också har psykiska symtom, och att dessa lindrigare symtom kan öka kreativiteten. Det hävdas till och med att modellen kan vara en delförklaring till varför psykisk sjukdom överhuvudtaget existerar, och att sambandet är avgörande för vår överlevnad. Stora ord, som bygger på en serie antaganden vilka snarare hade tjänat på en falsifierande ambition. Kyagas avhandling, däremot, framhåller att frågan saknar klinisk applicerbarhet. Det reflekterar kanske utmaningen att paketera ett komplext område populärvetenskapligt, men boken saknar den mer ingående diskussionen om studiernas begränsningar som förekommer i originalstudierna och avhandlingen. Orsak och verkan är komplexa frågor. Detta berörs, men när till exempel hjärnans funktioner beskrivs transformeras fynd på gruppnivå utan närmare eftertanke till kausala förklaringar på individnivå.

Huvudtesen bygger också på att skillnaden mellan sjuk och frisk är en fråga om grader. Detta dimensionella synsätt på psykisk sjukdom är radikalt, men uppfriskande. Författarna gör det dock till en alltför stark sanning. Att psykiska sjukdomar »inte [är] väsensskilda från normaliteten« kritiseras av förespråkare för den kategoriska sjukdomsmodellen, åtminstone för just bipolär sjukdom och schizofreni [2].

Författarna instämmer med forskare som menar att den kreativa jämvikten snarare ska beskrivas som hälsosam än sjuklig. Men varför då antyda att normala drag är lågmälda varianter av psykisk sjukdom? Det ökar den psykiatrisering av människan som är så framträdande i vår samtid [3]. Författarna lyckas dock balansera på en hårfin gräns mellan att försköna diagnoserna och förringa lidandet. Deras vision om ett samhälle med ökad tolerans för det annorlunda utgör en fin avslutning på boken.