»Personality disorder. From evidence to understanding« av Peter Tyrer och Roger Mulder är en utmärkt bok som greppar över den psykiatriska diagnosgrupp som vi numera benämner personlighetssyndrom (tidigare personlighetsstörning). Sannolikheten att du som arbetar inom hälso- och sjukvården ska möta patienter med personlighetssyndrom är mycket stor. Personlighetssyndrom är vanliga – någonstans mellan 5 och 10 procent i befolkningen, och betydligt vanligare bland patienter såväl inom primärvård som inom den specialiserade sjukvården – men sällan formellt diagnostiserade. Patienter med personlighetssyndrom hör till de mer sårbara, lever i många fall under sämre psykosociala förhållanden, har oftare ett sämre utfall av given behandling av samtidig kroppslig eller mental sjukdom och dör tidigare än personer utan personlighetssyndrom.

Svenska kliniskt förankrade böcker om personlighetssyndrom är sällsynta. Den här – på engelska – omfattar drygt hundra lättlästa sidor, erbjuder en uppdaterad fördjupning i ämnet och manar samtidigt läsaren till egna reflektioner. Båda författarna ingick i WHO:s arbetsgrupp för ICD-11-klassificeringen av personlighetssyndrom, som för övrigt också leddes av Peter Tyrer, psykiater och tidigare redaktör för British Journal of Psychiatry. Med denna bakgrund besitter författarparet en gedigen förmåga att översiktligt beskriva hur olika synsätt och teoribildningar format ett spektrum av diagnoskriterier och kategoriska diagnoser i tidigare versioner av ICD och DSM. I ICD-11 har dessa ersatts av ett endimensionellt spektrum – från inga eller få personlighetsrelaterade problem till mycket allvarligt personlighetssyndrom.

Boken är organiserad i olika kapitel som spänner från historia till den breda ansats som krävs för att såväl kliniskt som forskningsmässigt ta nästa kliv mot framtiden. Däremellan får man en genomgång av det aktuella kunskapsläget gällande diagnostik, klinik och behandling. Kapitlet om stigma är min största behållning av boken – det kan egentligen bara göras rättvisa genom att man läser och reflekterar över det.

Personligen tycker jag att den här boken borde vara av intresse för alla som möter människor med mer omfattande personlighetsproblematik, men i första hand för morgondagens psykiatrer. Ett bra alternativ om ansträngningen med det engelska språket känns för stor är Svenska psykiatriska föreningens »Personlighetssyndrom. Kliniska riktlinjer för utredning och behandling« från 2017.